Fru talman! Jag börjar ändå se en liten öppning
här. Om man läser de principiella ställningstagandena
står det också här i en av punkterna att om man upp-
märksammat någonting som förbisetts ska utveck-
lingen i första hand ske inom befintlig museiorgani-
sation.
Ett bra exempel på det var när man hade en gans-
ka avancerad idrottsutställning på Nordiska museet.
Det var jättebra under den korta stund som den fanns.
Problemet är att om man sedan säger att ett museum
ska ta på sig nya arbetsuppgifter måste det antingen
få nya medel eller försumma något annat område. Det
är det som är problemet. Man kan inte bara säga åt
museerna att utveckla hela tiden, utan man måste
också tillföra en och annan krona för att nya områden
ska kunna utvecklas. Annars kommer ett annat viktigt
område, som man från början tillskapade museet för,
att falla i träda. Kan man hitta sådana lösningar har
jag ingenting emot det.
Men nu hänvisar vi hela tiden till de här princi-
perna, och det innebär faktiskt en konservering av
befintlig organisation att vi alltid gynnar det som
redan finns, medan det som ska växa till sig måste
visa framfötterna mycket mer för att man ska kunna
få status av att man ingår i ett centralt museum.