Fru talman! Det finns en rad olika museer runtom
i landet, som även Jan Backman var inne på. Det
finns nationella eller, som det egentligen heter, cent-
rala museer. Det finns länsmuseer, som har en bety-
dande statlig finansiering, och en rad lokala museer
som drivs med varierande finansiering, ofta handlar
det om stiftelser eller kommunala och privata medel.
I vårt vackra land finns det alltså ett finmaskigt nät
som museiälskare kan åka runt i. De kan se på en rad
intressanta samlingar osv.
År efter år kommer det in ett antal motioner till
riksdagen där man föreslår inrättande av nya museer,
där staten via centrala medel ska ta ett större ansvar -
jag kan säga att jag är medskyldig till en del av de
motionerna. Varje gång avslås de med hänvisning till
att vi har antagit vissa principiella ställningstaganden
1987 som innebär att det i princip för närvarande inte
bör inrättas fler centrala museer, dvs. statliga museer
eller med dem jämställda museer. Då frågar jag min
återigen: Hur länge ska vi säga "för närvarande"? Det
låter som att vi inte ska ha någonting just nu, men det
har varit så här sedan 1987. Enda undantaget är när
regeringen kommer på att man faktiskt vill ha ett nytt
museum. Då brukar den här principen fall bort, men
alla gånger det kommer upp i riksdagen hänvisar man
till principen.
Jag förstår inte det som utskottsmajoriteten säger i
betänkandet, att man inte anser att det behöver göras
någon konsekvensanalys av det här principiella ställ-
ningstagandet. Utskottet har inte den uppfattningen,
som framförs i motionerna, att ställningstagandet
hindrar inrättandet av nya centrala museer.
Jag kan inte direkt komma på något exempel utom
det undantag som man pratade om, Statens museer
för världskultur. Jag är osäker på om det var riksda-
gen som kom med det första förslaget eller om det var
regeringen. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om
det var regeringen som kom på att man skulle slå ihop
det här till en myndighet. Så var det säkert - jag ser
att Ewa Larsson nickar. Alltså kan man i princip säga
så här: Alla goda förslag, och även de dåliga, slås ned
på samma sätt genom att man hänvisar till en princip.
Vi tycker att det vore mycket bättre om man tog
det här seriöst och tittade på varje nytt förslag och
värderade om det fanns någon seriositet bakom. Finns
det ett viktigt samhällsområde som vi bör stödja med
statliga pengar ska vi inte bara hänvisa till en princip,
utan vi ska också kunna tillstyrka att det tillskapas
nya museer.
Jag konstaterar att det är ynkedom att det inte
finns ett idrottsmuseum t.ex. Den största folkrörelsen,
som faktiskt är idrott, har inget centralt museum. Vi
har heller inget museum som tar hand om det här med
populärmusik, som vi också har varit inne på tidigare.
Därför yrkar jag bifall till reservation 1 under punkt 1
som handlar om att vi faktiskt ska se över det här
principiella ställningstagandet. Det får dessutom
nämligen den konsekvensen att det bevarar det redan
befintliga och i princip omöjliggör nyetableringar
eller nya tankar.
Vi vet alla att de flesta av de centrala museerna
ligger i Stockholm. Det är ganska självklart att det är
så, men det borde finnas möjlighet för fler museer att
tillskapas utanför tillväxtcentrum. Det har en stor
betydelse. Det finns ett tråkigt exempel på just att de
inte hamnar utanför tillväxtcentrum, där de kanske
skulle kunna göra mer nytta. Det finns några motio-
ner som handlar om Nobelmuseum - jag har en egen
personlig, men jag tänker inte yrka bifall till den.
Man kan tänka sig att stödja ett Nobelmuseum i
Stockholm från 2003 med 10 miljoner kronor i statli-
ga pengar. Det tycker jag är ett utmärkt förslag. Men
jag tycker också att det vore värdefullt om detta kun-
de samordnas på ett bättre sätt med det Nobelmuseum
som finns i Karlskoga, där man har en helt annan
arbetsmarknadssituation än vad man har i Stockholm
och där ett antal nya jobb utöver dem som nu har
fixats via Björn Rosengren på andra områden skulle
ha en väldigt stor betydelse. Man skulle kunna ha
intressanta utställningar där som anknöt till någon
annan del av Nobels verksamhet än den som handlar
om krut och sprängämnen - kanske litteraturprista-
garna.
Då hänvisar man till att de får fixa detta på egen
hand i Karlskoga, och man är med lite grann på ett
hörn. När det däremot gäller Stockholm går man in
med 10 miljoner. Det är just den inställningen som
jag tycker är något tråkig. Detta skulle vi kunna ändra
på genom att ändra det här principiella ställningsta-
gandet, så att man tittar på varje enskilt förslag lite
mera seriöst och inte bara hänvisar till en gammal
princip.