Fru talman! Det kan ju möjligen bero på att det
den gången var kungen som frågade. När det handlar
om andra regioner och andra föremål har man jätte-
problem, som t.ex. med Stigeskatten i Sundsvall. Alla
gotlänningar är djupt upprörda över att de inte kan
visa upp det som de vill visa från den egna historien,
och östgötarna är, uppriktigt sagt, väldigt ilskna.
Snart spricker de väl av ilska, för att nu använda ett
sådant ordval i den här debatten. Jag tycker inte att
det är särskilt snyggt.
Det som jag talar om är respekt för människors
vilja att ta del av sitt eget kulturarv, och den viljan
respekterar jag djupt.
Jag tycker också att det blir lite fånigt om man
som argument för att inte exponera föremål tar upp
att det är besvärligt med magasinsutrymmen just i
Stockholm. Det finns ju ganska gott om sådana ute i
landet. Dessutom ligger mycket av det som skulle
kunna visas ute i landet skingrat och splittrat och är
nästan omöjligt att ta del av. Det är precis detta som
Maja Hagerman tar upp i sin bok. Det går inte att få
en samlad bild av fornfyndet av prinsessan, som hon
kallar det i sin vetenskapliga redovisning av hur det
materialet förvaras. Det är inget föredöme. Det skulle
kunna skötas mycket bättre.
Mot denna bakgrund - respekt för människors
vilja att ta del av sin historia, möjligheterna att visa
saker ute i landet, trångheten i magasinen i Stock-
holm och en hel del andra argument - tycker jag att
det hade varit naturligt att ta upp frågan om att utar-
beta en nationell strategi för hur det här ska gå till.
Jag tycker att det är uttryck för en dålig människosyn
och brist på respekt för människor ute i landet att inte
ens vilja diskutera en sådan strategi utan avstyrka ett
sådant yrkande.