Herr talman! Efter veckor av hysterisk finanskris är det uppfriskande att få delta i en debatt som handlar om hur vi ska stärka Sveriges kunskapsbas och rationaliteten och långsiktigheten i samhället.
Mot den bakgrunden är det tillfredsställande att kunna notera att alliansregeringen har offentliggjort ambitionen att lägga ett forskningsprogram för de kommande fyra åren som höjer nivån för svensk forskning med 5 miljarder kronor. Som redan nämnts är det den i särklass största forskningssatsning som någonsin har gjorts i Sverige. Jag kan också säga att det är den största utgiftsreform som alliansregeringen, i varje fall hittills, har presenterat under denna mandatperiod.
Frågan är vad man ska jämföra med. Oppositionen framför nu sina skuggbudgetar som alternativet till detta. Det blir en vidsträckt debatt där vi får svara med skattechock och sådant. Vad gäller Socialdemokraterna ligger det ändå närmare till hands att jämföra med vad ni presterade när ni verkligen hade möjlighet att åstadkomma något. Jämför man med det är det ganska patetiskt att framställa den jättesatsning som för liten. Denna forskningsproposition är större än alla de forskningspropositioner som ni lade fram under era tolv år under den period ni senast hade makten.
En detalj i sammanhanget som är nog så viktig är också att vi gör den största satsningen det första året. Det innebär att de ackumulerade resurserna till forskningsfältet blir långt större än med den modell som Socialdemokraterna ofta valde, nämligen att göra den största satsningen det sista året i perioden.
Det var bra att Mikael Damberg fokuserade så mycket på begreppet kvalitet. Det är fullständigt centralt i det vi nu talar om. Det blir alltmer så i världen att det är en jakt på de mest begåvade hjärnorna. Begåvade studenter, duktiga lärare och framstående forskare erbjuds mycket goda villkor om de vill flytta till andra länder. Det är på en kunskapsmarknad vi konkurrerar. Är man inte är redo att göra väldigt mycket för att nå kvalitet, eller excellens som det brukar heta i dessa sammanhang, är man illa ute.
Vi jobbar med kvalitetssystem i både forskningen och grundutbildningen och räknar med att i propositioner inom en snar framtid presentera modeller på båda dessa fält.
Mats Pertoft sade att vi inte har satt ned foten, att detta är besvärligt och att man hur man än vänder sig har ändan bak. Jag håller med om att det är besvärligt. Men det är inte likgiltigt om man gör detta eller ej, och det är inte precis som förut när man har gjort det, vilket menas med denna metafor om ändan bak. Jag är övertygad om att detta i stor utsträckning handlar om att gå framåt, nämligen att inte nöja sig med att man mobiliserar nya ekonomiska resurser utan också inse att dessa satsningar måste kombineras med systemlösningar som driver fram kvalitet.
Den första modellen kommer i forskningspropositionen. Den som gäller grundutbildning kommer i en högskoleproposition om ett antal månader. Båda modellerna bygger på att en del av de anslag som utgår blir beroende av vad man presterar i form av kvalitet.
Jag ska i detta sammanhang också skjuta in att jag är väldigt glad över den stora forskningssatsningen i Lund som vi vill göra på en partikelaccelerator - European Spallation Source. Det arbetet går framåt. Det som har skett på sistone är att EU har gjort en utvärdering av de tre aktuella alternativen. Det är Lund, Bilbao och en stad i Ungern. Denna utvärdering kan bara läsas på ett sätt. Även om man uttrycker sig diplomatiskt och försöker vara snäll mot alla kandidaterna kan man bara läsa rapporten som ett klart förord för Lund. Även det ser jag som en delframgång för regeringens forskningspolitik. Men på det området kvarstår huvudmatchen att verkligen få fram ekonomiska resurser från andra länder så att vi kan trycka på knappen och starta detta byggprojekt.
Jag har lite svårt att hänga med i Mikael Dambergs argumentation om kvalitetssatsningar. I och för sig är det naturligtvis så att om man har obegränsat med pengar, som oppositionen tycks ha - det har man tack vare att man vill genomföra en skattechock - kan man naturligtvis göra vad som helst. Det är klart att det är strålande att lägga mycket pengar på kvalitet. Men gör man egentligen det? Man påstår att de 360 miljoner som vi har tillfört bara är felräkningspengar. Sedan hänvisar man till att intressenter säger att det inte motsvarar pris- och löneomräkningen. Men vi gör en riktig satsning, säger Mikael Damberg.
Då måste jag för tydlighetens skull fråga er: Vill ni gå ifrån det system som en socialdemokratisk regering införde en gång i tiden och som innebär att man gör en pris- och löneomräkning men också ställer krav på ökad effektivitet i offentlig verksamhet? Om Mikael Damberg här säger att ni fredar högskolorna från effektivitetskravet, då har ni något att komma med som bemöter kritiken från till exempel SFS. Men om ni inte gör det är era 400 miljoner inte så förfärligt mycket mer värda än våra 360.
Det sägs att vi skulle ha tagit fram dessa pengar genom att ha färre platser. Men det är ju fler och fler platser som står tomma. Det är så att säga som bespisningsundret. Vi satsar på kvalitet. Det stämmer att vi det första året använder pengar som kommer från tomma platser. Men det är ännu fler platser efteråt. Så det är i så fall fantastiskt.
Jag håller med de alliansföreträdare som har ställt följande fråga här: När det nu finns minst 14 000 tomma platser inom högskolan, varför är det då ett angeläget krav i det korta perspektivet att tillföra fler? Vi ska naturligtvis kunna omfördela, vilket vi gjorde senast i helgen då vi gjorde en satsning på platser i Västsverige, så att till exempel personer som har blivit uppsagda från Volvo och som har behörighet ska kunna plugga på högskolan. Men totalt sett behövs det i det korta perspektivet inte fler platser.
När det gäller kvalitet har jag också tagit ett steg som har direkt bäring på kvalitet, nämligen att deklarera att vi är redo att införa avgifter för utomeuropeiska studenter. I dag kostar dessa studenter 200, 300 eller 400 miljoner beroende på hur man räknar. Jag räknar med att dessa avgifter ska tillföras högskolan för kvalitetssatsningar.
Dessutom är det så att när vi sjösätter det nya fördelningssystemet är det en väldigt rimlig tanke att man underlättar det genomförandet med ett resurstillskott så att inga lärosäten behöver gå på minus. Som det står i budgetpropositionen är det två reformer i faggorna som sannolikt kommer att innebära att lärosätena får ökade medel för kvaliteten.
Sammantaget är det en oerhört bred reformverksamhet på gång på högskoleområdet. Jag är mycket stolt över det som vi hittills har gjort. Forskningspropositionen kommer att innebära ett trendbrott. Vi når enprocentsmålet. Vi bryter en växande modstulenhet ute i Forskar-Sverige. Vi siktar framåt, och det känns oerhört bra att få vara med om detta.
(Applåder)
I detta anförande instämde Gunnar Andrén, Hans Backman och Ulf Nilsson (alla fp) Finn Bengtsson och Marianne Watz (båda m) samt Yvonne Andersson (kd).