Herr talman! Jag får tacka alla åhörare denna ganska sena timme. Eftersom vi har högskoleministern här tänkte jag uppehålla mig mycket kring högskole- och studentfrågor.
Jag börjar med att ta upp en fråga som även Mikael Damberg, föregående talare, var inne på, nämligen frågan hur vi får den miljö som gör att vi får våra framtida forskare. Hur får vi högpresterande studenter på våra högskolor? Om skolan är till för eleverna är högskolan till för studenterna, för framtidens skull.
Det är en viktig bit. Om vi återgår till frågan om kvalitet skulle jag vilja säga: Som man bäddar får man ligga. Det som förra året gjorde högskolevärlden besviken på alliansregeringens budget var delvis det som Mikael Damberg var inne på, den omfördelning av medel som man gjorde - det var inga nya pengar - av outnyttjade platser, och delvis utnyttjade platser, vilket orsakade ännu mer vrede i högskolevärlden. Den kvalitetssatsningen föregicks av betydligt större löften. Man pratade om miljarder och så vidare, lite lättsamt, tyvärr lite väl lättsamt.
För det konfronterades då med en ekonomisk verklighet hos budgetministern. Det verkar inte som om budgetministern gillar högskolan något vidare, för någon större kvalitetssatsning blev det ju inte.
Därför är jag väldigt glad över att vi i Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna nu har föreslagit 400 fräscha miljoner, inte omfördelade från outnyttjade platser. Det är dessutom väldigt bra vid en tidpunkt då avgångskullarna från gymnasieskolan blir större och större och när varslen duggar tätt.
Det var väldigt tacksamt för alliansregeringen att inte alla platser utnyttjades, eftersom man då kunde omfördela dem till Västra Götalandsregionen. Så ni använde dem ändå. Det kommer tyvärr att behövas ännu fler.
Som man bäddar får man ligga. Hur den moderatledda regeringen hanterar ekonomin är intressant också när det gäller en annan bit som handlar om studenterna. Det har jag debatterat många gånger med Lars Leijonborg. Det handlar om studiebidragen.
Nu utlovade faktiskt statsministern i tisdags i tv att det skulle komma någon höjning någon gång. Det var ju trevligt att höra, får jag säga. Tidigare har han sagt att det var så roligt för honom att leva på ravioli och halvt om halvt på hungerlön när han själv studerade. Anders Borg har sagt liknande saker.
Det är märkligt när personerna på de två poster som har störst betydelse i en regering, statsministern och finansministern, hänger sig åt minnen av sin egen studietid i stället för att fundera på hur man ska kunna ge våra studenter i dagens läge rimliga studieförutsättningar så att de inte måste jobba bredvid studierna, så att de kan ägna sig åt dem på heltid.
I stället ger man dem en bonus som gör att de kanske får jobba ännu mer för att uppnå den bonusen. Det vore vettigare att ge dem en rimlig ersättning så de kan koncentrera sig på sina studier.
Vi i Miljöpartiet har gjort det. I tre budgetar i rad har vi lagt fram ett konkret förslag om 900 kronor i månaden i studiebidragshöjning. Vi tycker att studenterna är värda det. Det oroar mig ännu mer när man helt enkelt lite nostalgiskt utgår från sina egna gamla erfarenheter i stället. Jag kan också vara nostalgisk över min studietid och tänka att jag levde ungefär på luft och kärlek. Men det främjar inte studierna i dag. Det främjar inte våra studenters möjligheter.
Våra studenter i Sverige i dag behöver kvalitet. De behöver mer lärarledd undervisning som finansieras rakt av och inte genom indragna studieplatser. De behöver rimliga ekonomiska förutsättningar. Swedbank räknade ut att de behöver 898 kronor till i månaden. Det stämmer ganska väl med Miljöpartiets satsning som vi bestämde oss för redan för tre år sedan - 900 kronor. SFS säger samma sak.
När kommer alliansregeringen att uppfylla de löften som tre av fyra partier gav? Med statsministerns medgivande är det nu kanske fyra. Men måste studenterna vänta tills det blir valfläsk? Varför kom det inte i år? Det kommer inte att bli mer pengar, snarare mindre med den nu anstormande lågkonjunkturen.