Herr talman! Jag tackar för försvarsministerns re-
dovisning. Försvarsministern poängterade en väldigt
central punkt, som lätt har kommit bort i debatten,
nämligen att det verkligen har skett ubåtskränkningar.
I den efterföljande debatten har det ibland skymts
undan, och det är bra att försvarsministern konfirme-
rar att regeringen tydligt och klart står fast vid att så
är fallet.
En andra punkt är: Vem har då haft anledning att
genomföra kränkningar? Där har ju de facto Sovjet-
unionen utpekats. Det vore intressant att få höra om
regeringen står kvar vid den bedömning som tidigare
regeringar har gjort i denna fråga.
En tredje punkt är frågan hur vi nu ska gå vidare.
Att nu offentliggöra rapporterna kan kasta ljus över
det skedda, men det avgörande är ju, som också har
framhållits nyligen, om man också får en bredare
bedömning av den politik som har bedrivits under det
kalla kriget, fram t.o.m. 1989-1990. En sådan bild
ska inte enbart tydliggöra vad som skett, utan det
handlar också om att dra politiska slutsatser av en
politik som har förts under ett mycket känsligt skede i
svensk historia.
Det är svårt att förstå varför det ena goda, nämli-
gen att forskare ska studera vad som har skett, ska
utesluta det andra goda, nämligen att också politiker
får anledning att dra slutsatser och bedöma det mate-
rial som successivt kommer fram.