Herr talman! Är det så att det svenska skattesystemet fungerar väl? Ser man till Skatteverkets uppskattning, som nu är några år gammal, av det som kallas skattefel i Skatteverkets sätt att beskriva saken och skattefusk av oss andra som möjligen tycker så, kan vi notera att det inte finns någon säker beräkning av hur stort detta skattefel är. Men man kan räkna med att det är 100 miljarder eller mer, någonting i den storleksordningen.
Ett skattesystem, herr talman, som har ett så oändligt stort skattefel och som är omöjligt att beräkna kan inte vara det optimala skattesystemet. Det kan det inte vara. Det är mot den bakgrunden vi måste se behovet av reformer i det här systemet.
Vi ska ha ett bra skattesystem, ett legitimt skattesystem. Tyvärr är det så att många saker i det nuvarande skattesystemet inte uppfattas som legitima. Folk avstår från att betala de skatter som vi i riksdagen har beslutat om. Det är ett av de allvarligaste bekymren att etiken, för att använda ett ord som jag vet att Per Landgren kommer att använda så småningom, inte är tillräckligt god i det svenska samhället. Men vi kan inte stå här i riksdagens talarstol och bara skaka på huvudet och säga att vi inte kan göra någonting åt detta.
I dag behandlar vi de kvarblivna motionerna från allmänna motionstiden. Budgeten är fastlagd för 2006. Det har inte funnits något utrymme för att diskutera olika sänkningar eller höjningar av skattesatser. Men när man tittar på utskottets ställningstagande måste man notera att med avstyrkande av de förslag som kom förra hösten menar ändå majoriteten, och det är inte bara Socialdemokraterna, det är också Vänsterpartiet och Miljöpartiet, väldigt tydligt - och det står på s. 11 i betänkandet - att det inte ska löna sig att arbeta mer. Det är innebörden av att man avstyrkt en lång rad saker, särskilt förvärvsavdraget för arbetsinkomsten. Det ska inte löna sig att arbeta mer.
Det finns många andra saker som man kan diskutera, men när utskottsmajoriteten beskriver sin egen politik som att den "har ytterligare stärkt fördelningsprofilen" är detta, herr talman, vilseledande. Var det någonting som vi var överens om 1990 var det att högst 10 % av skattebetalarna skulle betala statlig inkomstskatt. Trots att man nu skjuter upp brytpunkter och allt möjligt är det på det sättet att det är en större andel som betalar högre skatt än tidigare. Detta är det stora, allvarliga brottet mot hela den skattereform som Folkpartiet och Socialdemokraterna var med om 1990.
Dessutom gränsar det till löjet, för att använda ett hårt uttryck, när man beskriver den egna politiken och den gröna skatteväxlingen som så framgångsrik. Här handlar det om att man har sänkt den allmänna löneavgiften med 0,18 % - 0,18 %. Man har höjt grundavdraget och sänkt den allmänna löneavgiften "inom ramen för årets gröna skatteväxling". Då menas förra årets skatteväxling.
Sedan kommer den fantastiska meningen på slutet av s. 11: "Den inriktning av inkomstbeskattningen som utskottet tillstyrkt vid höstens budgetbehandling bör kvarstå." Hur länge, herr talman? Det här betänkandet justerades den 21 februari 2006. Därefter har vi fått höra att i en stor del av Sverige ska man ha ett nytt grundavdrag för att kompensera för effekterna av de 1 000 kr som tydligen ska komma. Den bör kvarstå ända tills man senare i år beslutar att nu har den tiden försvunnit när den skulle kvarstå.
Men nu ska en stor del av Sverige kompenseras för höjda energiskatter som beror på den gröna skatteväxlingen. 1 000 kr i höjt grundavdrag ska det tydligen bli. Det är väl en framgång det också, så att säga. Jag har frågat finansminister Pär Nuder om inte alla borde ha kompensation för den gröna skatteväxlingen. Men det tyckte han att statskassan inte hade råd med. Han avvisade däremot inte en fördelningsprofil där det skulle kunna vara tänkbart att det skulle vara på det sättet.
Låt mig gå vidare, herr talman, i majoritetsbeskrivningen av det här betänkandet. På s. 12 kan man läsa mycket intressanta saker. Man kan erinra sig att det åtminstone i den tidigare grundlagen stod: Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av riksdagen allena. Här kommer nu frågan om riksdagen över huvud taget ska lägga sig i skattepolitiken.
Det finns förslag på att man kanske skulle göra uttalanden i vilken riktning skattepolitiken borde reformeras. Men si, då skriver majoriteten, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, exakt så här: "Riksdagen bör dock inte föregripa detta arbete" - det är ett utredningsarbete i regeringen - "med något uttalande om hur skatteskalan lämpligast bör utformas."
Så var det med detta skatteutskotts och denna riksdags rätt att beskatta svenska folket. Man kapitulerar totalt. Man väntar bara på förslag från regeringen och avvisar alla förändringsförslag över huvud taget från riksdagens ledamöter.
Jag tycker att den här formuleringen är uppseendeväckande, att riksdagen inte ska uttala någonting om hur skatteskalorna ska utformas, utan man ska bara lita på att den regering som nu sitter ska komma med alla sina goda förslag. Jag tycker att det är häpnadsväckande, särskilt att Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som åtminstone formellt inte sitter i regeringen - även om de reellt kanske gör det - också ställer upp på det här. Jag har uppfattat att Vänsterpartiet och Miljöpartiet är väldigt stolta, säkert på goda grunder, över att kunna påverka skattepolitiken. Men det är ju utifrån sin position som balanserande på gränsen som de kan påverka.
Riksdagen bör, enligt mitt förmenande, alltid se till att det är den som har greppet över hela skattepolitiken och icke överlämna detta till regeringen.
Fortsätter man läsa i detta aktstycke kommer man till sänkt skatt för utlandsstationerade militärer. Detta har jag ingen synpunkt på. Det är säkert rätt. Men argumentationen är helt fantastisk. På det här området ska man absolut inte ha någon synpunkt över huvud taget. Inga särregler ska det finnas.
Men, herr talman, denna riksdag har på förslag av regeringen infört någonting som heter expertskatt. Argumentationen anpassas alltså precis till det man vill uppnå. Ena gången ska man inte göra någonting; andra gången ska det vara särregler för då passar det de egna syftena. Det är diametralt olika åsikter på denna enkla punkt.
Det finns många andra saker att säga om detta utskottsbetänkande. Trots att tiden rinner i väg ska jag ta upp en sak som är väldigt viktig, och det gäller ROT-avdrag för vissa ombyggnadsåtgärder respektive RUT-avdrag för hushållstjänster. Också här argumenterar denna riksdagsmajoritet på diametralt olika sätt.
När det gäller hushållstjänster, för att uppehålla sig vid det, är ju inte syftet i första hand en skattereform på detta område utan att skapa en marknad för dessa hushållstjänster. Det är det viktiga. I den situation vi befinner oss i med dessa höga marginalskatter - jag har sagt det tidigare, och jag säger det gärna igen - är det en nödåtgärd att tvinga fram denna reform för att skapa denna marknad för hushållstjänster som uppenbarligen finns om priset är det rätta.
Det är exakt så man argumenterar från majoritetens sida när det gäller ROT-avdrag. Det är ganska fräckt att säga det, men den stora skillnaden är att på det ena området är det i huvudsak manliga arbeten och på det andra området är det kvinnliga arbeten. Argumentationen går bara inte ihop.
Jag har en avslutande fråga till Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet: Hur många kronor till statskassan ger den svartmarknad som vi nu har för hushållstjänster?