Herr talman! Det är klart att man svartmålar om man säger att det finns två modeller inför valet: Den ena vill finansiera den sociala välfärden med skatter, den andra med avgifter.
Det är klart att det är en svartmålning. När det handlar om att komma ned på en OECD-nivå när det gäller skatter har det en viss tidsaspekt. Den säger fru ordförande i skatteutskottet ingenting om.
Det finns naturligtvis en form av dynamik som jag kan tänka mig att Susanne Eberstein har svårt att förstå. Över en viss tid kan faktiskt reducerade skatter leda till att det kommer in större intäkter. Det har andra länder erfarit i verkligheten.
När det gäller etiken i lagstiftningen vill jag säga att jag välkomnar att fru ordförande ändå menar att diktaturer kan stifta oetiska lagar. Det talades om någon typ av demokratisk ordning. Skulle det betyda att en demokrati inte kan stifta oetiska lagar eller moraliskt illegitima lagar? Man kan tänka sig att skattetrycket är så hårt att en vanlig arbetstagares frihet undergrävs. Det handlar om arbetets frukter. Det är en gammal politisk tanke att om man lägger ned sitt arbete och med ett avtal säljer sin arbetskraft och arbetstid till någon annan har man också rätt till dess frukter. Någonstans borde väl även Susanne Eberstein se en gräns för när man har gått för långt med skattetrycket. Det kan vara 50, 51, 52, 53, 54, 60 eller 70 % av den samlade inkomsten. Finns det ingen sådan gräns?