Herr talman! Det är kanske fullt begripligt att man när man med kort varsel kastas in i en debatt inte är insatt i alla frågor. Jag observerar att Fredrik Malm, Folkpartiets utrikespolitiske talesperson, lite grann använder riksdagsdebatterna som de mänskliga rättigheterna, nämligen som ett smörgåsbord där man plockar ut det som för dagen passar.
Men Karin Granbom Ellisons engagemang för Dawit Isaac är berömvärt - ett engagemang som vi i Vänsterpartiet delar. Om det är Dawit Isaac-frågan som drivit Karin Granbom Ellison att i dag komma till kammaren skulle jag gärna vilja ha ett svar på följande fråga: Varför säger Karin Granbom Ellison så tydligt nej till att skicka en högnivårepresentant från Sverige, till Eritrea, till att göra ett försök att skicka utrikesministern eller något annat statsråd till Asmara för att på det sättet trycka på regimen där? I andra fall i andra länder har sådant visat sig vara en framgångsrik strategi. Det måste vara värt kostnaden, resurserna, att pröva även den vägen för att komma framåt.
Jag återkommer till fallet Honduras eftersom jag tycker att det fallet förtjänar att diskuteras. Honduras må vara ett litet land, men som jag sagt i ett tidigare inlägg här har vi där sett det absolut största demokratiska bakslaget i världen under det gångna året. Med odemokratiska medel har man ersatt en demokratiskt vald president med en kuppregering. Vi ser nu hur brotten mot mänskliga rättigheter breder ut sig. Det är väl dokumenterat bland annat av Amnesty och OAS människorättskommission, och just nu väntar vi på att FN:s Hondurasmission ska släppa sin rapport.
Jag erkänner att jag kommer att jaga Folkpartiet tills jag får ett tydligt svar om hur det kommer sig att Folkpartiet tillsammans med Centerpartiet gått med på att utse den ytterst ansvarige för kuppen i Honduras, den person i Honduras som ytterst bär ansvaret för brotten mot mänskliga rättigheter, till vice ordförande i Liberala internationalen. Så länge han sitter kvar som vice ordförande i er internationella organisation skadar det er trovärdighet när det gäller att tala om mänskliga rättigheter i något fall över huvud taget.