Fru talman! Sverige som är ett litet land kan naturligtvis inte göra allt, men vi kan göra något och vi kan göra mycket.
När vi nu sammanfattar den borgerliga regeringens utrikespolitik efter fyra år kan vi se att man systematiskt har valt att skära ned det ekonomiska stödet till just de organisationer som jobbar med att stärka kvinnors rättigheter, stärka satsningar för minskad mödradödlighet och satsningar på att öka kvinnors rätt till sin egen kropp. Jag tog några exempel: UNFPA som är FN:s familjeplaneringsfond, Unifem som är FN:s kvinnoprogram och IPPF som är ett internationellt nätverk av frivilligorganisationer som jobbar över hela världen med frågor som handlar om familjeplanering.
Mats Sander säger att om man inte är nöjd med de här organisationerna får pengarna tala. Det är möjligt att det är så, men de som får betala konsekvenserna för en sådan politik är de kvinnor som inte längre får sina projekt finansierade. Det gäller just de projekt i Tanzania som jag pratade om där man driver förlossningskliniker, bedriver sexualupplysning och har ungdomsmottagningar. Det får konsekvenser ute på fältet. Det handlar inte om att man flyttar pengar mellan budgetposter. Det får i slutändan konsekvenser runt om i världen.
Mats Sander säger att man lyfter frågor om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter runt om i världen. På de internationella konferenser där de här frågorna står på dagordningen väljer den borgerliga regeringen att inte ens delta. Det handlar inte om enskilda statsråd. Man väljer att inte delta med någon svensk representation över huvud taget.
Mats Sander säger att det här är frågor som genomsyrar utrikespolitiken.
Kan Mats Sander ge ett enda exempel på när Sveriges utrikesminister Carl Bildt under de gångna fyra åren i ett internationellt sammanhang har lyft upp frågan om kvinnors rätt till sin egen kropp och rätten till abort?