Fru talman! Jag har också anledning att instämma
i det tack som har riktats både i kammaren och tidiga-
re under dagen till min utskottskollega och tidigare
presidiekamrat, och jag vill uttala min uppskattning
över Johnny Ahlqvists arbete. Nu går han efter många
år i riksdagen vidare till den arbetsmarknadspolitiska
ämbetsvärlden. Han går upp i översta våningen, in i
finrummet. Låt mig säga, fru talman, att jag tror att
det är bra för AMS.
Sedan har naturligtvis Johnny Ahlqvist den om
inte smärtsamma så ändå plikten att värja sig för
oppositionens kritik, och det har han gjort bra genom
åren. Men jag tycker ändå att han ska hållas räkning
för att han i detta sitt sista stora tal här i riksdagen ger
support för de många påpekanden som jag och andra
från oppositionen har gett. Han instämmer t.ex. i att
det är viktigt att man snabbt sätter in åtgärder, att
äldre arbetskraft har mycket att ge, att utrikesfödda
har en svag ställning på arbetsmarknaden och att vi
behöver en förnyelse av arbetsmarknadspolitiken.
Sedan efterlyser Johnny Ahlqvist vad vi i opposi-
tionen har att komma med. Vi har naturligtvis inga
tulipanarosor, och det är en dålig tröst för oss att inte
heller regeringen har det, även om man nu säger att
ekonomin har varit framgångsrik. Visst har den det,
men nog är det ett nederlag att vi har fler arbetslösa
än för tio år sedan och färre sysselsatta än för ett
decennium sedan trots att vi har 3-4 % tillväxt? Det
är klart att det återstår en hel del att göra där.
Jag menar att det har brustit i den socialdemokra-
tiska arbetsmarknadspolitiken där. Man har för
mycket suttit fast i den gamla åtgärdsarsenalen, och
det har varit för lite av nytänkande. Men det ska inte
enbart socialdemokraterna här i riksdagen, och ännu
mindre Johnny Ahlqvist, lastas för. Det har i mycket
kommit från andra sidan vattnet.