Fru talman! Vi hör ofta, inte minst från regerings-
företrädarna, glada rop om att det går bra för Sverige,
att sysselsättningen ökar osv., och det är riktigt, men
det finns en risk i den här glatta bilden av arbets-
marknadsläget: att vi glömmer de många människor
som står utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Över
600 000 människor står utanför den reguljära arbets-
marknaden eller får inte arbeta så mycket som de
skulle önska.
Jämfört med en annan högkonjunktur som vi har
haft är det 400 000 färre sysselsatta i dag än 1990.
Ändå har arbetskraften sedan dess ökat med 100 000
personer. Det saknas alltså 500 000 jobb för att vi ska
kunna ha samma sysselsättningsgrad nu som under
den högkonjunktur som rådde då.
I det här klimatet finns det en stor risk att vi
glömmer den viktiga och angelägna arbetsmarknads-
politiken och att förfina den för att hjälpa de männi-
skor som står utanför.
Den proposition som vi nu behandlar handlar till
stor del om att försöka få befintliga regler och mål-
sättningar att fungera i praktiken. Det är till stor del
det som propositionen handlar om. Det gäller t.ex. att
få AMS tillämpning av a-kasseregler och AMS am-
bitioner för individuella handlingsplaner att börja
fungera. Det gäller att åtgärda brister som vi från
utskottets sida har påtalat och att få regler att slå ige-
nom i praktiken. De 84 sidorna text i propositionen
har ganska lite substantiellt innehåll.
Jag vill kommentera några saker. Jag kan börja
med anställningsstödet, som behandlas i propositio-
nen. Det finns sedan några år tillbaka ett anställnings-
stöd som ska hjälpa alla som har varit arbetslösa i tolv
månader. Arbetsgivaren ska bidra med 50 % av löne-
kostnaden i sex månader.
Våren 1999 började det dock hända saker. Då fö-
reslog regeringen genom Björn Rosengren, med be-
näget stöd av vänsterpartister och miljöpartister, att vi
ska införa förstärkt anställningsstöd för alla som har
varit långtidsinskrivna vid arbetsförmedlingen mer än
tre år. De skulle få 75 % av lönekostnaden i bidrag
under sex månader och sedan 25 % i 18 månader.
Detta skulle börja gälla den 1 oktober 1999. Samti-
digt ändrades reglerna så att bidraget blev ett skatte-
avdrag.
Vi kristdemokrater tyckte i det läget att detta var
ett ganska rimligt förslag. Men i september samma år,
några månader senare, ändrades reglerna. Då skulle
de gälla för alla som hade varit långtidsinskrivna i två
år. De nya reglerna skulle börja gälla den 1 januari,
alltså tre månader efter det att det gamla systemet
sattes i sjön.
Det har alltså gjorts två regeländringar på mindre
än några månader. Sedan går det hela 3 månader och
28 dagar. Då föreslår regeringen att ett särskilt an-
ställningsstöd ska införas den 1 augusti år 2000. Nu
gäller det att arbetsgivare för anställda över 57 års
ålder som varit långtidsinskrivna ska få 75 % av lö-
nekostnaden i hela två år. Det är den tredje ändringen
på mindre än ett år.
Det går ytterligare två dagar innan regeringen
lämnar sin vårbudget. Nu ska stödet ändras och
kompletteras ännu en gång. Nu ska det införas utökat
särskilt anställningsstöd, som riktar sig till dem som
har varit arbetslösa mer än fyra år, med egna regler
för hur stora subventionerna ska vara. Det är den
fjärde ändringen på ett år.
Det regeringsförslag som skrevs den 28 mars
nämnde inget om vad som skulle komma två dagar
senare, den 30 mars. Samtidigt som allt detta sker
skriver regeringen hur viktigt det är med regelförenk-
lingar inom arbetsmarknadspolitiken. Ska man skratta
eller gråta?
Var är långsiktigheten? Vad finns det för djupa,
långsiktiga tankar hos vänsterpartister, miljöpartister
och inte minst socialdemokrater, som sitter med an-
svar för arbetsmarknadspolitiken? Den frågan hade
det varit mycket intressant att få besvarad av nä-
ringsministern, men tyvärr deltar han inte i denna
debatt heller.
Aktivitetsgarantin föreslås nu som en ny arbets-
marknadspolitisk åtgärd, eller ska vi kalla det en
paraplyåtgärd. Inte ens på den punkten har det varit
riktigt klart när vi har fått läsa propositionen. Då
gäller det att de som varit inskrivna på arbetsförmed-
lingen i mer än två år ska få speciella regler och akti-
viteter.
Det finns som sagt en rad oklarheter om innehållet
i detta. Ett exempel är att det står i propositionen att
den arbetslöse normalt endast kan lämna garantin
genom ett arbete, genom utbildning eller genom av-
stängning från åtgärder. Samtidigt vet vi att den som
uppbär arbetslöshetsersättning omfattas av ett regel-
verk som begränsar antalet ersättningsdagar.
Innebär det här att aktivitetsgarantin ska ses som
en åtgärd som i praktiken berättigar dem som ingår i
den till evig a-kassa? Hur stämmer det i så fall med
det befintliga regelverket? Något svar på den frågan
får vi inte, och vi får inte heller se den övriga a-
kassepropositionen, som ska komma någon gång i det
här sammanhanget.
En aktivitetsgaranti i sig tror jag är riktig. Men
den står ju och faller med den praktiska tillämpning-
en. Självklart ska jobbsökaraktiviteter ingå, men det
får aldrig stanna vid det. Vad som behövs är tydliga
krav som det går att leva upp till, stöd och hjälp för
att bryta arbetslöshetsmönstret och aktiva insatser för
att möta den enskildes konkreta behov och problem.
Det är också viktigt att en nära samverkan sker
med föreningslivet, privata bemanningsföretag, pri-
vata jobbcentrum, förmedlare på arbetsförmedlingar-
na och andra aktörer. Likaså är det rimligt att den här
aktivitetsgarantin kan pågå längre än sex månader.
Bland de långtidsinskrivna vid arbetsförmedling-
arna finns också många människor som inte är an-
ställningsbara på grund av språkproblem, handikapp,
sociala problem, dåligt självförtroende, utbildnings-
nivå som är för låg eller liknande. Dessa människor
kräver självklart extra insatser och extra stöd. En del
av dem kanske inte kan ta ett reguljärt arbete i det
korta perspektivet, men de kan bidra till sin egen
försörjning genom att få göra en samhällsinsats i
exempelvis kommunernas regi eller en förenings regi.
För de här grupperna tycker vi kristdemokrater att
det är viktigt att ett system med nära samverkan mel-
lan arbetsförmedlingen, kommunen, försäkringskas-
san och de sociala myndigheterna upprättas.
Det går att göra något bra av detta med aktivitets-
garantin, men det är många oklarheter i propositio-
nen. Som tur är har en försöksverksamhet dragits i
gång för att ligga som underlag för den här nya åtgär-
den. Problemet är bara att den här försöksverksam-
heten har pågått i endast en månad när vi i utskottet
fattar beslut om aktivitetsgarantin. Och det ska gälla
med full kraft från den 1 augusti i år. Det är när man
ser den här typen av förberedelser och brist på ge-
nomtänkta upplägg som man undrar om det arbete
som pågår i Näringsdepartementet är riktigt seriöst.
Frågorna är otaliga. Vi har ställt många frågor i
utskottsbehandlingen och fått ganska få svar. Vad
konkret ska aktivitetsgarantin innehålla? Vad skiljer
mellan en som har varit arbetslös i exempelvis tolv
månader och en som ingår i aktivitetsgarantin? Ska
man få mindre handledning innan aktivitetsgarantin
börjar gälla? Ställs andra krav på den arbetssökande?
Ett klargörande har vi fått. Det fick vi i en inter-
pellationsdebatt mellan miljöminister Kjell Larsson
och kristdemokraten Rosita Runegrund den 16 maj.
Larsson pekade på att aktivitetsgarantin ska användas
för att lösa behovet av arbetskraft för strandstädning
vid Bohuskusten. Se där ett konkret besked i alla fall
från regeringsföreträdarna om vad som ska ingå i
aktivitetsgarantin. Men frågan till Johnny Ahlqvist
och andra är ju: Vad mer än strandstädning efter
Bohuskusten ska ingå? Hur ska det utformas? För-
hoppningsvis kanske den tillträdande AMS-
direktören Ahlqvist kan ge lite besked om detta i den
här debatten så vi får det till protokollet.
För att undvika långtidsarbetslöshet är det viktigt
att på ett tidigt stadium sätta in relevanta åtgärder för
att stödja den arbetslöse att snabbt få rätt utbildning,
praktik eller hjälp på annat sätt. Det är alltså under
arbetslöshetsperiodens första tid som den stora möj-
ligheten finns att undvika just långtidsarbetslöshet,
och därmed också behov av att ha aktivitetsgarantier.
Det är insikter som måste prägla arbetsmarknads-
politiken. Därför är det så viktigt med individuella
handlingsplaner inom arbetsförmedlingarnas arbete.
Därför har också vi kristdemokrater sagt ja till att
även nästa år använda de här 700 extra miljonerna för
att just stärka arbetet med de individuella handlings-
planerna. Det är också viktigt att man skickar en
signal om att de här pengarna inte är för evigt. Vill
man förbättra arbetsmarknadsläget måste man ställa
om organisationen så att den också kan jobba utan de
extra pengarna.
För att bryta långtidsarbetslösheten krävs det en
lång rad åtgärder. Individuella handlingsplaner har
jag nämnt. Det gäller också kompetenshöjning och
tydliga krav på den arbetssökande samtidigt som stöd
ges på alla sätt för att bryta arbetslösheten - också
ekonomiska incitament.
Därför är det också tokigt att vi inte här och nu
kan behandla propositionen om arbetslöshetsförsäk-
ringen samtidigt med den här propositionen. Helheten
rycks sönder. Vi får ingen helhet i hela a-
kasseproblematiken. Man måste också ställa sig frå-
gan: Kommer det över huvud taget någon arbetslös-
hetsproposition i vår eller finns det problem att kom-
ma överens mellan regeringspartiet och stödpartier-
na? Är det så att man inte vågar genomföra det man
vill genomföra? Kanske LO har synpunkter, kanske
Vänsterpartiet krånglar, vad vet vi? Vi kanske kan få
besked här i kammaren i dag.
Jag vill också ta upp detta med ansträngningarna
att finna lämpligt arbete. Det ska nu införas i lagstift-
ningen. Redan i nuvarande lag om arbetslöshetsför-
säkringen finns det stöd för att ställa krav på de ar-
betslösa att ta de arbeten som finns tillgängliga om
inte särskilda skäl föreligger. AMS har också en re-
gelbok som preciserar de här kraven. Men eftersom
regeringen enligt sitt förslag anser att lagen behöver
skärpas måste det ju vara så att regeringen inte anser
att förmedlingarna praktiserar de regler och lagar som
redan finns.
Vi kristdemokrater ser i alla fall två argument för
att ställa upp på en lagskärpning. Dels innebär ett
sådant här beslut en tydlig signal ut till AMS och
AMV:s organisation samt till de arbetssökande om
vad som gäller nu och framöver. Dels vet vi också
genom olika undersökningar att de nuvarande regler-
na tillämpas ganska olika ute på de enskilda förmed-
lingskontoren. Därför är det viktigt att få en mer en-
hetlig tillämpning.
Det blir också regeringen eller den myndighet
som regeringen utser som ska meddela ytterligare
föreskrifter om lämpligt arbete. Det är viktigt att de
här föreskrifterna följer ett antal viktiga principer,
som exempelvis lika behandling över hela landet.
Regeringen har föreslagit att det ska finnas krav
på att man ska anstränga sig för att finna ett arbete för
att få a-kassa. Vad gör då utskottsmajoriteten? Jo,
man krånglar till saken genom att ändra på regering-
ens förslag. "Anstränga sig" är för tufft, tycker man.
Det är bättre med "aktivt söka arbete". Samtidigt
skriver man att lagtextändringen i sak inte innebär
någonting.
Det innebär att ord i en lagtext inte längre betyder
något. Det är meningslöst vilka ord man använder.
Man kan bara skriva - det betyder ingenting efteråt.
Det är en nyhet för alla som sysslar med lagstiftning.
Är det så finns det en uppenbar risk att ni i utskotts-
majoriteten kommer att skapa förvirring ute i organi-
sationen. Vad är det nu som gäller? Hur ska vi tolka
de här beskeden?
Man litar alltså inte på det förslag som regeringen
har lagt fram, som är berett i Regeringskansliet och
som också bygger på en statlig utredning. Utskotts-
majoriteten kastar in helt nya ord men säger att de
inte ska betyda något i praktiken. Det är samma sak
som i regeringens förslag. Det är ett något märkligt
sätt att hantera det här på. Frågan är varför Johnny
Ahlqvist inte litar på det beredningsarbete som har
gjorts av partikamraterna i Regeringskansliet.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag ställa frågan:
Var finns den genomtänkta strategin i arbetsmark-
nadspolitiken? Det sätt som man hanterar frågorna på
tycker jag visar att man inte har en genomtänkt poli-
tik. Det är mycket ad hoc. Mycket verkar man kom-
ma på i nattliga förhandlingar där näringsminister
Björn Rosengren, Hans Andersson, Barbro Feltzing
och Johnny Ahlqvist sitter på en kammare och hittar
på nya idéer för att lösa akuta problem för att kunna
få ihop en text till i morgon när det är presskonferens
- om man nu får ihop något innan deadline. Det ver-
kar svårt det också ibland.
Var är den genomtänkta strategin i fråga om an-
ställningsstödet, i fråga om aktivitetsgarantin och i
fråga om de extra 700 miljoner kronorna för att klara
arbetet med individuella handlingsplaner? Dessa
skulle ena dagen finnas kvar, andra dagen skulle de
bort och tredje dagen skulle de tillbaka igen. Det
gäller också kraven på aktivitet hos de arbetslösa och
liknande saker.
Var finns den genomtänkta strategin? Var finns
linjen? Var finns konsekvensen? Varför känner vi
som läser de här texterna inte att man vet vad man
gör i nästa steg osv.? Allt verkar vara små paniklös-
ningar på aktuella och akuta problem.
Fru talman! Jag vill avslutningsvis nöja mig med
att yrka bifall till reservationerna 1, 3 och 9.