Fru talman! Arbetsmarknadspolitikens grundsyfte
är att förstärka de arbetslösas ställning på arbets-
marknaden för att de ska kunna skaffa sig jobb så
snart som möjligt efter det att arbetslösheten har in-
letts. Därför är det viktigt att det finns en effektiv
arbetsmarknadspolitik i landet. Det är viktigt att på-
peka att arbetsmarknadspolitiken aldrig ensam skapar
nya arbetstillfällen eller garanterar att folk får jobb.
Det är därför som vi i Folkpartiet många gånger
har talat om arbetsmarknadspolitikens tre ben. De
består, förutom av en aktiv arbetsmarknadspolitik, av
en näringspolitik för fler jobb genom företagande
samt en ekonomisk politik för sunda och sanerade
statsfinanser. Det här måste ske samtidigt om vi ska
kunna nå full sysselsättning i landet. Tyvärr har rege-
ringens politik under flera år präglats av brist på åt-
gärder för framför allt fler jobb genom företagande.
Vi anser att arbetsmarknadspolitiken måste ha ett
underifrånperspektiv där den enskilda individen står i
centrum. Olika typer av åtgärder bör utformas utifrån
ett sådant perspektiv. Som liberaler anser vi att det är
den enskilda människan som i största möjliga mån
ska ha rätten och makten att fatta beslut om sin var-
dag. Det gäller även i arbetsmarknadspolitiken. Ett
alltför centralistiskt beslutsfattande och en planering
uppifrån är det som allra minst gagnar en god arbets-
marknadspolitik. Vi kan gärna kalla detta den djupa
arbetsmarknadspolitiken som bygger på en tilltro till
individen.
Den svenska konjunkturen befinner sig i dag i ett
förhållandevis gott läge. Den öppna arbetslösheten
har sjunkit och många har fått riktiga jobb. Men det
borde ändå kunna vara ett stycke bättre. Trots att
antalet personer i arbetsför ålder är fler än tidigare är
fortfarande över 400 000 färre sysselsatta i verksam-
het än för tio år sedan. Antalet personer i arbetsmark-
nadspolitiska åtgärder är också betydligt fler än för ett
decennium sedan. De här siffrorna är viktiga att ha
med sig när vi hävdar att vi är på väg mot full syssel-
sättning och en situation med brist på arbetskraft.
Detta är speciellt viktigt mot bakgrund av att Lång-
tidsutredningen pekar på att vi om tio år kan få en
situation i Sverige där arbetskraftsinvandring krävs.
Då är det viktigt att vi först ser till att öka den eg-
na sysselsättningen med de personer som i dag inte
står till arbetsmarknadens förfogande men som borde
göra det. Arbetsmarknaden måste helt enkelt breddas
genom att fler kommer i arbete. Annars är risken stor
att vi får flaskhalsar och ökad regional obalans på
dagens arbetsmarknad.
En annan fara döljer sig i dagens siffror, nämligen
faran att en stor del av de mycket långvarigt arbetslö-
sa kommer ännu längre bort från ett aktivt liv och
definitivt blir låsta i passivitet och isolering.
Inom EU sägs att inom en tioårsperiod behöver
80 % av arbetskraften fortbilda sig. Problemet är att
kanske bara 15-20 % är beredda att göra det.
Regeringen gör en intressant tillbakablick på
1990-talets arbetsmarknadspolitik. Det kan finnas
anledning att ta en sådan titt i backspegeln för att
bättre kunna se i siktrutan. Arbetsmarknadspolitiken
bar en väldigt tung börda i början av 90-talet då vi
hade efterkrigstidens värsta lågkonjunktur. Den tidi-
gare borgerliga regeringen får erkännandet att man
ville förhindra att människor slogs ut och permanent
lämnade arbetskraften. Det var ingen dålig målsätt-
ning som man både hävdade och fullföljde. Regering-
en medger nu att många människor förmodligen hade
slagits ut permanent från arbetsmarknaden om de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna hade haft en
mindre omfattning under lågkonjunkturen under 90-
talets första del. Det är ett intressant konstaterande av
dagens ledande socialdemokratiska arbetsmarknads-
politiker, och det står ju i bjärt kontrast mot den op-
positionspolitik som Socialdemokraterna förde under
90-talets början då man likt bandhundar skällde på
allt vad den dåvarande regeringen företog sig.
När statsministern och andra ropar ut att nu går
det bra för Sverige kan man lätt få intrycket att det
verkligen har blivit en förbättring. Ja, det har blivit en
förbättring, men det är fortfarande sämre på vitala
punkter än för tio år sedan.
Vi har färre sysselsatta. Vi har fler arbetslösa, sär-
skilt ungdomar. Det är 120 000 fler som är utanför
den reguljära arbetsmarknaden. Samtidigt har vi fått
nära 50 000 nya förtidspensionärer netto. Så här, nära
tio år senare, kan konstateras att det krävs ytterligare
450 000 fler i arbete för att komma upp i samma nivå
som vi hade för tio år sedan. En del har trott att vi har
fler arbetade timmar. Om vi ser till den faktiskt arbe-
tade tiden tillhör Sverige de länder som har lägst antal
arbetstimmar per år inom OECD-området.
Det goda konjunkturläget gör det dock nödvändigt
att lägga om arbetsmarknadspolitiken i riktning mot
att arbetslösa kan få riktiga jobb så snart som möjligt.
Då är det viktigt att det finns åtgärder som i huvudsak
är inriktade mot utbildningsinsatser så att arbetskraf-
tens kompetens kan höjas i stället för passiva åtgärder
som bara innebär att den enskilda arbetslösa kvalifi-
cerar sig för en ny a-kasseperiod.
Fru talman! Att ha ett arbete är inte bara av bety-
delse för individens personliga ekonomi. För det
flesta människor innebär värdet av att ha ett jobb
också att man har en uppgift som andra efterfrågar
och att man har tillgång till det sociala umgänge som
arbetsplatsen ger. Att gå arbetslös en lägre period
utan den sociala dimension som arbetskamrater kan
ge är oerhört negativt. Arbetet och egna inkomster är
av avgörande betydelse för alla utsatta gruppers in-
tegration i samhällslivet.
När kvinnorna trädde ut på arbetsmarknaden och
skaffade sig en egen inkomst gav det en ekonomisk
grund för självständiga beslut om det egna livet.
Invandrarna kan inte ordna sina egna liv så länge
som arbetslösheten drabbar dem i mycket större om-
fattning än majoriteten av befolkningen. Extra viktigt
är det sociala värdet av ett jobb för de arbetshandi-
kappade. Deras ställning är alltid utsatt. De är bl.a.
därför som Folkpartiet har förordat extra satsningar
på såväl lönebidrag som anställning inom Samhall
AB. Samhall Resurs är för övrigt en god förnyare av
de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
Folkpartiet har under flera år föreslagit åtgärder
för att arbetsmarknaden ska kunna bli bredare. Det är
åtgärder som har syftat till att stimulera tjänstesek-
torn, men också mer generella åtgärder för fler jobb
genom företag. Förslagen finns utförligt beskrivna i
våra riksdagsmotioner, och jag tar endast upp huvud-
dragen i detta inlägg.
Vi kan med stor besvikelse konstatera att rege-
ringen efter flera år och diverse uttalanden i rätt rikt-
ning inte är villiga att satsa på en politik som stimule-
rar fram fler jobb i tjänstesektorn. Industrisektorn,
som har varit en så bred ryggrad i svenskt näringsliv,
kommer inte ensam att kunna skapa tillräckligt
många nya jobb framöver. Ekonomiskt har denna
sektor tidigare haft en avgörande betydelse för lan-
dets ekonomi. Men med den rationaliseringstakt som
råder, och som krävs för att bevara konkurrenskraf-
ten, räcker inte ens en mycket god tillväxt för att
inom industrisektorn skapa det stora antal nya arbeten
som behövs för att stoppa en hög arbetslöshet.
Om arbetslösheten ska förmås sjunka och stanna
kvar på en låg nivå behöver sysselsättningen öka
markant. Det är framför allt tjänste- och servicesek-
torn som måste stå för ökningen av antalet jobb.
Folkpartiet har under de senare åren lagt fram förslag
till hur man kan stimulera jobb inom tjänstesektorn,
både den del som riktar sig till industri, byggsektor
etc. och den del som riktar sig till hushållen.
En sådan utveckling ställer höga och delvis nya
krav på arbetsmarknadspolitiken. Den ska underlätta
för såväl små som större och nya företag att snabbt
rekrytera arbetskraft. Den ska hjälpa arbetssökande
att hitta nya vägar till jobb eller till kompetenshöjning
och underlätta rörlighet på arbetsmarknaden. De
många nya former av kontrakt och anställningar som
växer fram ställer krav på förnyelse av både förmed-
lingarna och åtgärdsarsenalen men också på ett flex-
iblare arbetssätt.
Folkpartiet stöder regeringens förslag angående
individuella handlingsplaner, förutsatt att dessa do-
kument inte speglar ytliga kontakter mellan förmedla-
re och arbetssökande. Det bör dock inte anges att
denna plan ska vara upprättade efter senast tre måna-
derna, utan det bör i stället ske snarast. Alla under-
sökningar visar på att ju snabbare man sätter in åtgär-
derna för en arbetslös, desto större är chansen att hon
eller han kommer ut i arbetslivet. Anges då tidsgrän-
sen till senast inom tre månader är risken stor att inget
händer förrän slutdatumet närmar sig. Det har tyvärr
alltför ofta inträffat under senare år då man har talat
mycket om just personliga handlingsplaner samtidigt
som långvarigt arbetslösa egentligen förblivit okända
för arbetsförmedlarna.
Det är nödvändigt att finna kommunikationsmo-
deller som tar hänsyn till de arbetslösas rättssäkerhet.
Deras utbildningsbakgrund, kulturella och yrkesmäs-
siga erfarenheter bör bättre än hittills tas till vara.
Snabba kompletterande utbildningar och flexibla
program för ökad kompetens ska utformas i direkt
samarbete med den som kommer att delta i verksam-
heten. Den destruktiva tradition som "placerar" pas-
siva arbetslösa i åtgärder de inte på något sätt kan
påverka kan inte rymmas i ett riktigt givande samar-
bete med arbetsförmedlarna. Vanan att behandla
klienterna enbart som objekt för färdiga program och
kurser som andra har beslutat om skadar både arbets-
förmedlaren och de arbetslösa.
Jag har antytt att långtidsarbetslöshet är den värsta
formen av arbetslöshet. Det är frustrerande, och om
man inte kommer in på arbetsmarknaden snabbt ris-
kerar man att slås ut för lång tid framöver, inte minst
riskerar man att tappa kompetens. Därför är det vik-
tigt att de långtidsarbetslösas situation uppmärksam-
mas. Vi kan se att av dem som var arbetslösa i januari
1994 var, enligt propositionen, en fjärdedel arbetslösa
fem år senare. Det om något belyser vikten av snabba
insatser för arbetslösa.
Det finns i dag ca 70 000 långtidsarbetslösa. Det
motsvarar 20 % av det totala antalet arbetslösa. Av
dessa 70 000 var cirka hälften, 35 000, arbetslösa i
mer än fyra år.
Regeringen föreslår att en aktivitetsgaranti införs
för de personer som är eller riskerar att bli långtidsar-
betslösa. Den arbetslöse ska erbjudas en heltidsakti-
vitet till dess att han eller hon får ett riktigt arbete
eller kan börja i en reguljär utbildning. Dessutom ska
ett särskilt anställningsstöd inrättas för den som fyllt
57 år och varit arbetslös i minst två år.
Folkpartiet stöder grundtanken med en aktivitets-
garanti, men vi inser samtidigt att den reser vissa
problem och vissa frågor. Vad garantin ska innehålla
verkar vara oklart, förutom att jobbsökaraktiviteter
ska vara prioriterade i första hand. Vilket inflytande
de berörda själva har över den verksamhet som kom-
mer i gång under benämningen aktivitetsgaranti är
höljt i dunkel. Det är dock bra att även socialbidrags-
tagare som står till arbetsmarknadens förfogande kan
komma i fråga för åtgärden.
Det särskilda anställningsstödet för den som fyllt
57 år tar upp en angelägen fråga, nämligen vad som
kan göras för att bryta långtidsarbetslöshet hos äldre
arbetskraft. Det är tyvärr så att många arbetstagare
som har fyllt 50 år har det betydligt svårare att kom-
ma in på arbetsmarknaden efter en period av arbets-
löshet än vad yngre har. Många arbetsgivare är tvek-
samma till om man ska anställa äldre arbetslösa som
inte har så många år kvar till pensioneringen. Vad
som dessvärre ofta glöms bort är att dessa personer
har stor erfarenhet och kompetens som kan vara bra
för många företag att få del av. Inte sällan kan en
äldre arbetstagare utgöra en sorts mentor eller före-
bild för de yngre.
Äldre arbetskraft är dessutom ofta mer trogen mot
sin arbetsgivare och stannar kvar på sin arbetsplats i
högre grad än yngre, som har en större tendens till
rörlighet. Att anställa en 55-åring som har cirka tio år
kvar på arbetsmarknaden kan därför vara mycket
lönsamt för arbetsgivaren. Intressant var att en sådan
person i radions P 1-program i morse sade: Arbets-
marknaden är full av hinder, särskilt för oss äldre.
Äldre kvinnor har det speciellt svårt, var inlägget.
Något för oss att fundera kring.
Folkpartiet är motståndare till alla förslag som in-
nebär att äldre arbetskraft ska pensioneras ut eller
generationsväxlas från arbetsmarknaden i förtid.
Sådana åtgärder är för defensiva. Därför har vi tidiga-
re sagt nej till sådana förslag som OTA och genera-
tionsväxling då de kom under förra decenniet, förslag
som inte visade sig hålla vad de lovade när det gällde
hur många som var intresserade av dem. Dessa typer
av åtgärder har markerat att man från regeringens sida
inte tillräckligt insett att de äldre behövs på arbets-
marknaden.
Det är bra att regeringen i propositionen markerar
att förtidspensionering av arbetsmarknadsskäl inte är
en bra åtgärd. Det är ett steg i rätt riktning och kan
sägas vara ett ställningstagande bort från defensiva
åtgärder för äldre arbetslösa.
Folkpartiet är dock villigt att acceptera det nu fö-
reslagna anställningsstödet, eftersom det syftar till att
få in den arbetslöse i en åtgärd som tydligare syftar
till riktiga jobb. Ett antal invändningar mot förslaget
finns dock.
Vi ser med oro på tendensen att åtgärder för de
äldre arbetslösa kryper allt längre ned i åldrarna. Nu
är det 57 år som är gränsen. Var kommer gränsen att
gå vid nästa åtgärd? Vid 55 år eller lägre? Frågeteck-
nen hopar sig. Genom att sänka åldersribban pekar
man ut äldre arbetskraft som om den vore ett pro-
blem.
Att de som får anställningsstöd inte omfattas av
turordningsreglerna är förvisso självklart när det
gäller denna typ av åtgärder. Men vi skulle vilja varna
för att det inte får bli så att det sätts i system att ta in
en person med anställningsstöd och behålla denna
person i ett par år för att därefter ta in en ny. Vi anser
därför att regeringen noga bör följa upp och snarast
utvärdera denna arbetsmarknadspolitiska åtgärd.
Till sist, fru talman, föreslår regeringen att beslut
om stöd till hjälpmedel på arbetsplatsen, stöd till
personligt biträde och särskilt stöd vid start av nä-
ringsverksamhet för arbetshandikappade fortsätt-
ningsvis endast ska kunna överklagas till AMS. Folk-
partiet går emot det förslaget. För de arbetshandikap-
pade är värdet av att ha ett jobb mycket stort. Folk-
partiet har försökt att ställa upp för de arbetshandi-
kappade, och vi har under en rad av år föreslagit mer
medel, som jag tidigare påpekat.
För att en arbetshandikappad ska kunna fungera
på en arbetsplats krävs ofta hjälpmedel. Därför är all
hjälp som är möjlig att få för att skapa en fullt god-
tagbar arbetsmiljö för arbetshandikappade angelägen.
I samband med detta är det viktigt att det finns ett
ordentligt överklagandesystem på området. Dagens
ordning bör behållas och regeringens förslag i denna
del avslås.
Det bästa vi kan ge medborgarna är ett eget arbe-
te. Det ger samhället och individen ekonomisk och
social styrka och harmoni. Därför är en fungerande
arbetsmarknad en förstarangsfråga.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till de delar
i hemställan som Folkpartiet står bakom och jag yrkar
dessutom bifall till i första hand reservationerna 1 och
10.