Herr talman! Som många har sagt har på senare år
många verksamheter som tidigare hörde hemma i
den traditionella kommunala driften överförts i
bolagseller stiftelseform. Det finns säkert skiftande
motiv. Ibland har det underlättat den
tjänsteköpsutveckling som fått populärnamnet Köp
och sälj. I andra fall har det varit en bra väg till
samverkan mellan kommuner. Viljan att göra en
speciell kraftsamling kring ett projekt kan också ha
lett till att man valt bolagsformen. I något fall
kanske bolagsformen underlättat en stor
investering utanför den officiella kommunala
låneskulden. Det kan säkert inte heller uteslutas att
möjligheterna att avstå från den viktiga
demokratiska insyn offentlighetslagstiftningen
innebär kunnat fresta åtminstone någon
kommunalpolitiker eller kommunal
cheftjänsteman.
Ofta har utvecklingen varit sund, naturlig och
vettig. I andra fall har resultaten kanske inte varit
lika lysande. Att styra kommunal verksamhet med
aktiebolagens krav på att sätta bolagets intressen i
förgrunden kan bitvis komma i konflikt med
kommunallagens krav på att sätta
medborgarintresset i fokus, särskilt om inte ägarens
direktiv till bolagen är tillräckligt tydliga.
Därför är det bra att Lokaldemokratiutredningen
tagit upp frågan om offentlighet i de kommunala
företagen och markerat att inte förvaltningsformen
i sig får bli ursäkt för att eftersätta medborgarnas
rätt att följa verksamheten.
Säkert finns det också anledning att granska hur
man skall garantera medborgarnas rätt till insyn i
verksamheter som privata skolor, barnomsorg och
bibliotek, när de i praktiken finansierar
verksamheterna med sina skattepengar. Jag tror att
Ylva Annerstedt har alldeles rätt i att det är viktigt
att skattebetalarna fullt ut kan se hur pengarna
används. Jag förutsätter att regeringen återkommer
i den frågan.
Däremot har det inte skett sådana förändringar i de
kommunala bostadsföretagen att de motiverar en
förändrad syn på offentlighetsfrågorna. Snarare
tvärtom. Det borgerliga systemskiftet innebär att
allmännyttan nu konkurrerar med de privata
företagen på samma villkor.
Förslagen är långtgående för de kommunla
bostadsföretagen. För första gången jämställs de
med övrig kommunal verksamhet i
sekretesshänseende. Britta Sundin och jag har i en
motion markerat att risken är uppenbar att
förslagen kommer att göra mer skada än nytta.
Samma synpunkter framförs i en centermotion.
Kommunalpolitiker och medborgare har redan i
dag insyn i de viktiga frågor som har betydelse för
ägarens -- kommunens -- möjlighet att bedöma sitt
risktagande och företagens inriktning.
Nu försämras de konkurrensutsatta
bostadsföretagens möjligheter att konkurrera med
de privata. Oklarheten om vilka uppgifter som blir
offentliga kan försvåra förhandlingar med privata
företag.
Ansökningar till jobb hos bostadsföretagen blir
också offentliga. Tror KU:s majoritetsföreträdare
att en duktig VD hos ett privat fastighetsbolag, som
tänkt söka en VD-tjänst hos det kommunala
företaget, vågar söka jobbet om man inte är säker
på att få tjänsten och om ansökan kan hamna i
lokaltidningarna dagen därpå?
Också uppgifter om hyresgästers förhållanden kan
komma att bli offentliga. I vilken utsträckning är
fortfaranade oklart. Kan någon av KU:s
majoritetsföreträdare förklara vad det är för
mening att riskera att uppgifter om att en person
har ett visst jobb, väntar barn, anser sig vara
trångbodd eller bor i ett visst område eventuellt
skall kunna bli offentliga om hon bor hos
Örebrobostäder men vara en företagshemlighet om
hon bor hos det privata SWG? varför skall
bostadsuthyrarna behöva bedöma om uppgifterna
kan anses vara till skada enligt lagens skaderekvisit
bara därför att man bor hos ett kommunalt
bostadsföretag.
Lokaldemokratiutredningen hade föreslagit att
socialtjänstens omvända skaderekvisit skulle
tillämpas i kommunala bostadsföretag. Men icke
blev det så när regeringen hanterade ärendet.
Det finns många exempel på att kvinnor vill hålla
sin bostadsadress hemlig för att skydda sig från
enträgna eller t.o.m. farliga män. Man kan
naturligtvis begära att adressen skyddas ''om
utlämnandet kan anses leda till personförföljelse
eller annat men för hyresgästen''. Uthyraren kan
självfallet också göra den bedömningen. Men
varför skall man eventuellt behöva begära skydd av
sin hyresvärd? Varför kan inte den enskilde själv få
avgöra om hon vill lämna ut sin adress? Varför skall
uppgifterna vara mer offentliga bara därför att man
bor hos ett kommunalt företag?
Herr talman! Det är viktigt att inte bolagsformen i
sig blir ett hinder för offentlighet. Men varför skall
riksdagen i överdrivet nit försämra kommunala
bostadsföretags och hyresgästernas ställning? Nog
borde det vara angelägnare att se över vad
privatiseringen av offentlig verksamhet betyder för
allmänhetens kontroll över vart skattepengarna går
än att riskera att uppgifter om att vissa hyresgäster
väntar barn blir offentliga.
Herr talman! Jag vill inte ödsla kammarens tid med
ett yrkande, som förmodligen bara en handfull av
oss skulle biträda i dag. Jag har ändå tyckt att det
varit angeläget att markera att dagens beslut inte är
invändningsfritt. Jag hoppas att riksdagen har
beredskap att göra ändringar när vi fått mer
erfarenhet av den nya lagen.