Fru talman! Som jag nämnde i mitt anförande har Europeiska unionen genomgått en svår ekonomisk kris det senaste året. En del medlemsländer har haft det oerhört tufft.
Nu har man skapat till exempel sexpacken, den ekonomiska terminen med mera. Att få fram olika hängslen och livremmar tillsammans med EU 2020 där man utvärderar länder, vad man gör och hur man kan förbättra sig för att till exempel få ut fler kvinnor på arbetsmarknaden eller komma tillbaka till sunda statsfinanser, är centralt i detta arbete. Här ses Sverige som en förebild på många sätt, och här har vi också gjort inspel.
Ett annat instrument som vi har tillsammans är förstås kommande långtidsbudget som ska förhandlas klart det närmaste året och presenteras om ungefär ett år. Den löper under lång tid, från 2013 till 2020. Här måste vi trycka på för att se till att våra gemensamma pengar investeras i framtidssektorer som forskning och utveckling, innovation med mera.
Europa står inför en krass verklighet. Tidigare talade vi om att jobb inom tillverkningssektorn lämnade Europa. Tekoindustrin lämnade Borås för Baltikum och sedan Indien. I dag ser vi att jobb inom exempelvis innovation, teknik med mera lämnar oss. Här måste vi ta skarpa grepp, och det är viktigt att vi använder de miljarder det handlar om inom den gemensamma långtidsbudgeten för att få en förändring.
I dag går 42 procent av långtidsbudgeten till olika former av jordbruksstöd. Det är ohållbart. Över en tredjedel går till olika regionala projekt, strukturfonder, som ofta är omoderna. Här måste vi få ett stort skifte.
Hur jobbar vi då? Jo, vi jobbar med likasinnade länder som tar avstånd från protektionism och vill ha mer frihandel. Det är länder som jobbar med att avreglera sektorer och som inser att man inte får sunda statsfinanser genom quick fix-lösningar utan genom hårt och långvarigt arbete.