Fru talman! Problemet är att den politik som statsrådet står bakom i och med Sveriges anslutning till europakten faktiskt leder till precis det motsatta i många av de länder som har kris i dag.
Att en god och barn- och äldreomsorg är en förutsättning för kvinnors deltagande på arbetsmarknaden är vi helt överens om. Men hur ska man kunna tillgodose dessa behov om man samtidigt skär ned på allt vad offentlig verksamhet heter?
Att kvinnor ska ha möjligheten att bestämma över sina egna liv är en målsättning som jag tror att vi är helt överens om. Men vilka ekonomiska förutsättningar finns för det när kvinnor, som i större utsträckning är sjuka och som i större utsträckning drabbas hårdare vid arbetslöshet än män, också får ytterligare försämringar genom de nedskärningar som europakten föreskriver för länder som ska komma i åtnjutande av de stöd som europakten försöker se till att det finns utrymme för?
Det är en politik som är kontraproduktiv. Det är en politik som leder till ytterligare försämringar för de grupper som redan har det sämst. Det är inte bara klassmässigt, att vi ser ökade orättvisor i någon sorts självklart samhällsperspektiv och att jämlikheten tar stryk. Det är också en väldigt tydlig antifeministisk politik.
Nedskärningarna leder till att kvinnor i större utsträckning får ta ansvar för det som samhället borde ta ansvar för, just det som statsrådet talar om - detta samtidigt som bankerna går skadefria, samtidigt som avregleringen av finans- och valutapolitiken fortsätter och det demokratiska inflytandet över finanssektorn minskar i stället för att öka.
Det nästan enda positiva med kommissionens förslag - och det sågar statsrådet - är att öppna för en transaktionsskatt som skulle kunna innebära att man frigör resurser för att förhindra ekonomiska kriser i framtiden. Men bankerna ska i statsrådets värld inte vara med och betala över huvud taget. Bankerna ska hållas skadefria till vilket pris som helst. De som ska pröjsa är skattebetalarna. Det är en dålig politik som regeringen står för.