Fru talman! Låt mig också i min replik till statsrådet börja med lite beröm. I ambitionen att få ett starkare feministiskt perspektiv på politiken i Europa kan statsrådet räkna med ett starkt stöd från Vänsterpartiet och bör väl snarast se sig om i regeringskretsen när det gäller motståndet mot ett sådant perspektiv.
När det gäller arbetsmiljö och mikroföretag är vi helt överens. Vi är också helt överens i synen på vikten av att ta avstånd från den utveckling i Ungern som riskerar att leda till minskad demokrati och sämre rättigheter för minoriteter. Men naturligtvis tänkte jag ägna huvuddelen av min replik åt sådant som vi inte är överens om. Det gäller framför allt euron som valuta.
Statsrådet säger ganska tvärsäkert att det inte spelar någon roll vilken valuta länderna har, att det inte har någonting att göra med ifall man är i kris eller inte. Det är klart att man kan leda det i bevis genom att säga att det finns länder som inte har euron som valuta som har dålig ekonomi. Men problemet med det resonemanget är att det som har hänt i Irland och i Grekland, och som riskerar att hända i Italien, Spanien och Portugal, är att med euron som valuta påtvingas länderna en politik vad gäller valutan och räntan som är anpassad till helt andra länders förhållanden. Det försvårar naturligtvis återhämtningen. Då är EU:s svar europakten, vilket är mer av samma. Det är en pakt som fortsätter att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna, som låter bankerna gå skuldfria och låter skattebetalarna ta notan.
Jag har väldigt svårt att se hur man kan få det här resonemanget att gå ihop, hur man kan tänka sig att bekämpa krisen genom mer av det som redan har orsakat krisen. Det är korruption, högerpolitik, en otyglad bank- och finanssektor och euron som valuta som har lett fram till den nuvarande krisen. Därför borde Sveriges svar vara: Nej till europakten och nej till mer av den politik som har lett till den svåra kris vi ser.