Fru talman! Jag tycker att Lars Ohly lyssnade lite dåligt på det jag sade, för var det någonting jag verkligen ville understryka i mitt anförande så var det detta: Ska vi möta den här utmaningen och de problem som finns i Europa ligger huvudansvaret inte i Bryssel, utan det ligger hos de nationella parlamenten och de nationella regeringarna, som behöver göra saker för att öppna upp sin ekonomi och få den att fungera bättre.
Det är väl ingen slump att det är så stor skillnad i fråga om hur de här EU-länderna till exempel bedöms vad det gäller ekonomisk utveckling och öppenhet? Det är ingen centralstyrning som säger att allting är likadant. Detta visar tvärtom på vilka enorma skillnader det är mellan länder som har valt en linje som jag känner igen ganska mycket från vänsterargumentationen hemma - det handlar om att skydda, ha skråväsen, att reglera och att göra det svårt för människor att investera och att driva företag - och länder som har varit mer öppna, som Sverige och Nederländerna, som också har klarat krisen bättre.
Det här är någonting vi måste göra på hemmaplan. Sedan finns det viktiga saker vi kan göra gemensamt i Bryssel, och det ska vi göra. Det handlar om att få till stånd ett bra regelverk för den inre marknaden. Det handlar också om att ha en budget som vi förhoppningsvis kan få på plats, som just motverkar att vi stänger oss mot omvärlden och som stärker vår egen konkurrenskraft genom satsningar på forskning och infrastruktur.
Där har vi mycket att göra gemensamt i EU, men den stora hemläxan måste vi göra på nationell nivå. Det är de tuffa utmaningar som länderna nu brottas med. Jag tror att vi ska vara rätt imponerade av vad en del länder gör och också hoppas på mer av andra.
Den här debatten tycker jag att vi ska fortsätta att ha i denna kammare men också runt om i Europa. Hur får vi tillbaka sysselsättning, och hur får vi en ökad konkurrenskraft? Det här är inget nytt problem. Vi har brottats med det sedan 70-talet. Nu är det dags att vi på allvar tar tag i det.