Herr talman! Håkan Holmberg inledde sitt
anförande med att mänskliga rättighetsfrågor var
konjunkturberoende. Dessa frågor verkar vara
konjunkturberoende här i vårt parlament också.
Jag har deltagit i de här debatterna ända sedan jag
kom in i riksdagen 1988, och vi har aldrig haft en så
kort talarlista och en så dålig representation i
kammaren. Det beklagar jag verkligen.
I inledningen till dagens betänkande sägs att
omsorgen om och försvaret av de mänskliga
rättigheterna är en integrerad del av den svenska
utrikespolitiken. Att främja respekten för
mänskliga rättigheter och för internationell rätt
över huvud taget är centrala inslag i vår
utrikespolitik. Vänsterpartiets förhoppning är att vi
även fortsättningsvis här i Sveriges riksdag skall
kunna besluta om vad vi anser vara viktigt och
centralt i vår utrikespolitik, nämligen att vi har en
egen utrikespolitik och inte är underordnade en
Europaunions utrikespolitik.
Varje tidsepok har sina optimala möjligheter. Bertil
Måbrink tog upp det faktum att när nu
maktblocken inte finns längre, finns det en optimal
möjlighet att göra någonting.
Om man ser på FN ur ett rättsstatsperspektiv inser
vi nog litet till mans att det finns mycket att göra.
Att just stärka FN:s roll är i dag mycket viktigt. Vad
återstår om FN försvagas ytterligare? Blir det ett
gatans parlament i världsnivå, där våldet är
förhärskande, där våldet lönar sig?
Andra europeiska fora där skyddet av mänskliga
rättigheter och folkrätten är centralt är
Europarådet och den europeiska
säkerhetskonferensen, ESK. För att en stat skall bli
medlem i Europarådet krävs bl.a. att landet
undertecknar, respekterar och följer gemensamma
krav och konventioner, däribland konventionen om
mänskliga rättigheter och tortyrkonventionen.
Den här frågan har varit uppe till belysning i
samband med att nya stater från det forna
Östeuropa begärt inträde i Europarådet. Men det
borde naturligtvis vara lika angeläget att se till att
de gamla medlemmarna uppfyller de här kraven.
Hur är det egentligen med Turkiet? Ingbritt
Irhammar tog upp ganska mycket om hur
situationen ser ut där i dag, och jag tänker inte
upprepa det.
Jag vill bara fråga: Hur är det möjligt att Turkiet,
som är medlem i både Europarådet och ESK,
grövre och grövre kan bryta mot konventioner som
man har undertecknat, utan att reaktionen mot och
trycket på Turkiet blir större från de andra
medlemsländerna, däribland Sverige? Kan det
fortfarande hävdas att Turkiet är en demokrati och
en värdig medlem i Europarådet och ESK?
Under de år som jag har varit här i riksdagen har
respekten för och efterlevnaden av mänskliga
rättigheter i Turkiet hela tiden försämrats. Det
gäller hela Turkiet. För de sydöstra regionerna,
som till 90 % bebos av kurder, har utvecklingen
varit katastrofal. Där pågår ett inbördeskrig i dag --
det dör fler människor dagligen i de regionerna än
i exempelvis Sarajevo.
I betänkandet sägs att situationen för assyrier och
kurder har försvårats av kampen mot PKK. Det är
delvis sant. Men PKK:s väpnade kamp inleddes
1984, och den kurdiska frågan är väsentligt äldre än
så -- den kan man följa tillbaka till 20-talet.
Hur kunde Turkiet få bli medlem i Europarådet och
fortsätta att vara medlem där, med de lagar som
landet har? Hur har man kunnat behålla
undantagslagarna i de sydöstra regionerna,
alltsedan den senaste statskuppen, dvs. under hela
80-talet?
De här två sakerna gör att det inte är möjligt för
olika krafter, grupper, organisationer och politiska
partier i landet att arbeta för en annan utveckling.
Det är inte möjligt att följa konventionen om
mänskliga rättigheter, om att alla individer har en
självklar rätt till sin identitet, sitt språk, sin kultur
och sin religion, med de lagar som Turkiet har.
Nu är ministern inte här i dag, men den fråga jag
vill ställa är om Turkiet verkligen i bilaterala samtal
och i andra sammanhang på något sätt har lagt fram
tankar om hur dagens situation skall kunna lösas,
annat än genom kraftigt militärt våld.
Vänsterpartiets meningsyttring till det här
betänkandet gäller irakiska Kurdistan. Med
resolution 688 gjorde FN ett avsteg från
folkrättslagarna och den FN-stadga som säger att
man inte skall blanda sig i en stats inre
angelägenheter. Med det avsteget gjorde man det
möjligt att skydda kurderna och stoppa det
folkmord som Saddam under en längre tid hade
hållit på med gentemot kurder.
Mot Irak pågår också en internationell blockad,
som stöds av de irakiska kurderna -- även om den,
tillsammans med den blockad som Saddamregimen
utsätter dem för, drabbar dem väldigt hårt. Det är
uthärdligt under en begränsad period, men den här
strypningen av ekonomin, av försörjningen och av
livsmöjligheterna kan inte få pågå i åratal, utan att
man ser något slut på den.
Det borde vara möjligt att göra avsteg även när det
gäller hur blockaden genomförs. Att straffa offren
med samma medicin som man straffar bödeln med
är i sig ologiskt.
Saddamregimen utför samtidigt sabotage. De har
helt stoppat införsel av mat, medicin, bränsle,
drivmedel och andra förnödenheter. De har helt
dragit bort sin administration. De har sedan fem
månader stängt av elektriciteten till hela D'hok-
området, där det finns två stora städer. I somras dog
många människor på sjukhusen där av värmeslag
innan man hann få i gång aggregat.
De här sakerna tillsammans borde vara tillräckliga
motiv för att avgränsa blockaden mot Irak och
undanta Kurdistan.
Jag vill också påpeka att Kurdistan enligt den
irakiska konstitutionen är en autonom region, med
ett eget parlament. Inga krav har ställts från
Kurdistan, dess folkvalda lokala administration och
parlament, om att bli en egen stat.
Den rädsla och försiktighet som ibland
framskymtar -- också i detta betänkande -- när man
tar upp frågan om att det skulle kunna innebära ett
erkännande av Kurdistan som en egen stat, synes
mig vara överdrivna och saknar reell grund.
Om man i åratal skall fortsätta att enbart ge
katastrofhjälp dyker med tiden andra faror och
svårigheter upp. Kurdernas satsning på ett folkvalt
parlament, på att åstadkomma en egen
administration efter det att Irak drog tillbaka sin
administration, på att följa internationella
konventioner, på att över huvud taget bygga upp en
demokrati, riskerar att omintetgöras och störtas i
och med att man med tiden inte kan tillgodose
människors behov, inte kan upprätthålla den typ av
demokrati som man vill ha. Därtill kommer alltså
omvärldens rädsla för att stödja deras strävanden
mot demokrati.
Vid min senaste resa i Kurdistan för några veckor
sedan kunde jag konstatera att shiamuslimska
organisationer från Iran hade gått in och börjat
satsa stort i området, med moskébyggen, med
återuppbyggnad av byar och med humanitär hjälp.
Det här är en utveckling som starkt oroar
administrationen, och det är definitivt inte en
utveckling som man vill ha. Men det är en
utveckling som man inte heller i nuläget kan
stoppa. Man kan inte neka människor att ta emot
den hjälp som Iran kommer in med nu.
Utskottet besvarar motionsyrkandet om att verka
för att Kurdistan blir en demilitariserad zon med att
skyddet mot luftangrepp skulle motsvara det. Det
som sägs i resolution 688 innebär bara att skydda
mot luftangrepp. Om det skall vara möjligt att
stödja den här spirande demokratin, om det skall
vara möjligt att lyfta sanktionerna, är det under
FN:s mandat det skall ske. Det har ingenting att
göra med att man samtidigt skulle erkänna
Kurdistan som en egen stat.
Jag yrkar därmed bifall till Vänsterpartiets
meningsyttring.