Herr talman! Ledamöter! Jag lyssnade med stort
intresse på Bruno Poromaas inlägg i en tidigare
debatt i dag, där han redogjorde för
tornedalingarnas historia. Det jag tänker tala om
nu rör om man så vill tornedalsfinnarnas kusiner i
nordvästra Ryssland.
De finsk-ugriska minoritetsfolk som i dag
fortfarande finns i nordvästra Ryssland har bott där
under mycket lång tid, kanske under årtusenden.
De har under sin tid i dessa områden sett hur större
folk -- ryssar, för all del också svenskar -- har trängt
in i deras historiska områden och gjort dem till
minoriteter i det som ursprungligen var deras land.
Det rör sig om ett antal olika mindre folk eller -- om
man så vill -- folkspillror.
Om man börjar i söder kan man tala om det
setukesiska folket, som bor i områdena söder om
sjön Peipus, i det omtvistade gränsområdet mellan
Ryssland och Estland. Vi har ingermanländarna
runt Finska vikens inre del. Som bekant förbjöd
Peter den store bruket av namnet Ingermanland på
alla kartor när han anlade S:t Petersburg. Vi har det
votiska folket, som bor jäms med
ingermanländarna, mellan Narva och S:t
Petersburg. Vi har vepserna, som bor öster om
Ladoga och upp mot sjön Onega. Vi har karelerna,
som några säger är finnar och andra säger är ett eget
folkslag. Vi har givetvis samerna, och om man så
vill kan man gå upp till samojedfolken i norra
Ryssland.
Det intressanta med dessa folkslag är att de nästan
alla bor i det område som Sverige betraktar som
närområdet i nordvästra Ryssland, dvs. det område
som vi enligt olika principer skall samarbeta särskilt
med och där vi skall bidra till en positiv ekonomisk
och politisk utveckling.
Dessa folk genomgick under Sovjettiden, och för
den delen även under det tsarryska väldets senare
del, ett ganska oblitt öde. Visserligen fanns det
perioder då man underlättade för deras kulturella
existens och då man gjorde det möjligt för dem att
utge böcker och undervisa i skolor på sina egna
språk. Detta förbyttes dock mycket snabbt i en
ytterst brutal förryskning.
Det finns kanske särskilt skäl att uppmärksamma
ingermanlänningarnas situation. Under slutet av
andra världskriget var de mer eller mindre
fördrivna från sina områden. Detta hade ett
samband med att de ingermanländska områdena
till stor del kom under finsk kontroll under
fortsättningskriget. I och med den finska reträtten
följde ingermanlänningarna med, men i
fredsavtalet blev Finland tvunget att utlämna
ingermanlänningarna till Sovjetunionen. Så skedde
också. Det vara bara en mindre krets som klarade
sig undan. En del kom till Sverige. Det finns i dag
ungefär 5 000 ingermanlänningar i Sverige.
Ingermanlänningarna tvingades i stor utsträckning
att bosätta sig i Sibirien i stället för att återfå sina
gamla marker. I realiteten är det först på senare år
som de har kunnat komma tillbaka till sina
ursprungliga bygder.
Vårt intresse för dessa områden borde baseras på
att Sverige, vid sidan av Finland, är ett land med ett
stort antal finsktalande personer. Det finns många
människor som har språklig förmåga att ta kontakt
med dessa folk. En del har t.o.m. personliga
kontaker med dem. Ibland är det lättare för Sverige
att uppmärksamma dessa folks situation, därför att
det när Finland gör det ibland kan uppfattas som ett
inlägg i en gammal gränskonflikt mellan Finland
och Ryssland.
Som alla vet pågår det i Finland en debatt om
gränsen i Karelen. Det är inte alltid till fördel för
dessa folk om ett intresse för deras existens, språk
och kultur uppfattas som varande en del i ett försök
att ändra gränserna.
Utskottet skriver välvilligt om min motion i detta
ämne. Jag tror att verkligheten tyvärr är den att
svenska myndigheter i sitt samarbete med
nordvästra Ryssland mycket litet har
uppmärksammat dessa folk. I någon mån kan detta
bero på att man från rysk sida förefaller vara
relativt ointresserad. Kanske är man rent politiskt
litet rädd för att dessa folk skall göra sina intressen
gällande. Kanske ser man inte med särskilt stor
förståelse på att de nu skall undervisa på sina egna
språk osv. Därför tror jag att detta är en fråga som
svenska myndigheter måste uppmärksamma
betydligt mer än vad man hittills har gjort.
Till sist vill jag bemöta Hans Göran Franck. Han
ställde en fråga till mig om dödsstraffet i de baltiska
staterna. Jag instämmer helt och fullt med Hans
Göran Franck i denna fråga. Jag vågar påstå att jag,
när jag träffar baltiska politiker, inte låter något
tillfälle gå förlorat för att påtala det lämpliga i att
avskaffa dödsstraffet.
I ärlighetens namn skall man nog säga att de allra
flesta ledande baltiska politiker är relativt
införstådda med detta. De har problem med en
folkopinion som inte är lika förstående och som
ofta hejas på av åklagare från den gamla
sovjettiden, som åklagarkåren fortfarande till stor
del utgörs av. De driver en kampanj mot vad de
påstår är en otillåten uppmjukning av rättsväsendet
sedan demokratiseringen i de tre baltiska staterna.
Jag tror att det framför allt är folkopinionen i de
baltiska länderna som behöver påverkas. Jag bidrar
med stor övertygelse med mitt lilla strå till den
stacken.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.