Herr talman! Alldeles nyss var det ett
meningsutbyte om huruvida regeringen möjligtvis
driver frågor om mänskliga rättigheter av
opportunistiska skäl mer än av principiell
övertygelse. Jag antar att man även åsyftade
tidigare regeringar i Sverige. Jag tror att det
knappast finns någon i denna kammare som driver
den typen av frågor som ett uttryck för lättköpt
opportunism. Jag tror att det generellt bygger på
principiell övertygelse. Möjligen kan man dra
någon gräns bland kammarens ledamöter. Det finns
ett parti som över huvud taget inte har bekymrat sig
om att anmäla någon deltagare till denna debatt.
Men det kan ju bero på andra saker,
förhoppningsvis.
Inte desto mindre tror jag att det är ofrånkomligt
att konstatera att frågor om mänskliga rättigheter
ändå är något av modefrågor, åtminstone i den
internationella politiken. Jag erinrar mig de
förhånande tillmälen som mötte USA:s president
Carter, när han försökte göra mänskliga rättigheter
till ledstjärnan för amerikansk utrikespolitik och
för västvärldens uppträdande över huvud taget.
Det var ingen hejd på de sura kommentarer som
fälldes. Alternativet skulle vara kall realpolitik och
att göra affärer med diktaturstater. Det sades
uttryckligen av Margaret Thatcher vid något
tillfälle. Mänskliga rättigheter skulle inte ha någon
särskild plats på dagordningen.
Tyvärr tror jag att detta är en fråga där intresset går
i vågor, beroende på internationella konjunkturer.
Många av oss, i länder som Sverige, försöker dock
syssla med frågor om mänskliga rättigheter oavsett
konjunkturer. Det finns ändå något av en
händelsernas inneboende logik, som gör att
intresset, åtminstone internationellt, varierar
mycket mellan olika perioder.
Man kan konstatera att vi har haft några år när det
har varit lätt och naturligt för många att tala om
mänskliga rättigheter i samband med
kommunistiska regimer och de diktaturernas
kollaps. Det gäller även många som aldrig hördes
av förut i dessa debatter. På samma sätt kan man
konstatera att det i dag är något färre som talar lika
starkt om mänskliga rättigheter när det gäller de
nya hot mot dessa rättigheter som den extrema
nationalismen, nyfascismen eller vad man vill kalla
det för, på olika håll innebär.
Det har också varit ett meningsutbyte här vad gäller
förhållandet mellan mänskliga rättigheter och
andra mål för det svenska u-landssamarbetet,
biståndet, som jag över huvud taget inte förstod
mig på. Under en ganska lång period i svensk
politisk historia har mänskliga rättigheter
framställts som något man skulle kunna byta bort
mot löften om ekonomisk eller social utveckling.
Föreställningen har på sina håll varit mycket vanlig,
att man kan företa någon form av byteshandel och
att mänskliga rättigheter ofta skulle vara ett hot
mot andra angelägna mål. All erfarenhet talar för
att det verkliga förhållandet i ett långsiktigt
perspektiv är att mänskliga rättigheter har ett
oupplösligt samband med de andra mål som vi vill
uppnå med vårt bistånd. Den demokratiska,
ekonomiska och sociala utvecklingen är svagast i de
länder där de mänskliga rättigheterna respekteras
minst. Det tror jag att man kan hävda generellt.
Om man har den verklighetsbilden, som jag tror det
finns fog för, blir den diskussion vi hörde nyss svår
att förstå sig på, åtminstone för mig.
Jag begärde egentligen ordet för att något
kommentera den reservation som har lagts fram av
kds i abortfrågan. Jag menar att man i utskottets
majoritetsskrivning tar det helhetsgrepp på dessa
frågor som är nödvändigt. Där talas om farorna
med illegala abortmetoder, vikten av
preventivmedelsrådgivning osv. Det som på ytan
skiljer kds-reservationen från
majoritetsskrivningen vad gäller formulering om
aborter är uttrycket ''i sista hand''. Uttrycket ''i sista
hand'' är en truism. Det betyder egentligen
ingenting som är partiskiljande eller ideologiskt
skiljande, av det enkla skälet att aborter
naturligtvis aldrig kan vara en utväg som man tar
till i första hand. Det är något man ser sig tvingad
till, när alla andra utvägar är stängda och man
befinner sig i en alldeles omöjlig situation. Om man
befinner sig i en sådan situation kan naturligtvis
bara den berörda kvinnan avgöra. Alternativet är
att myndigheter lägger sig i saken.
Om kds-reservationen skulle vinna bifall, kommer
det att uppfattas som att riksdagens majoritet har
ändrat sin principiella inställning i denna fråga, mot
bakgrund av det som har sagts här i kammaren och
skrivits i andra sammanhang, t.ex. i motioner. Jag
kan inte uppfatta det på annat sätt. Jag tror dock
inte att det finns en majoritet för en sådan
förändring. Om vi vill hålla fast vid den inställning
som nästan hela kammaren omfattar, bör kds-
reservationen avvisas.
Jag vill också konstatera att det finns en glidning i
Margareta Viklunds argumentering. I sitt
inledningsanförande använde hon en formulering
om att man genom att uttrycka sig som majoriteten
prackar på andra våra europeiska eller
västerländska värderingar och synsätt. Men kds
accepterar faktiskt också abort, i sista hand, som
det formuleras. I så fall gör kds sig skyldigt till
precis samma förseelse. Jag tycker inte att detta är
ett bärande argument mot majoritetens skrivning.
Det är en glidning, som är litet tråkig och ytterst
betingas av att kds sannolikt vill åstadkomma något
annat än den relativt milda, mjuka formulering
man har i reservationen. Man tycker egentligen
något annat men vill inte skriva det rent ut, och så
blir det glidningar av denna typ.
Herr talman! Till sist några ord om kurdfrågan. Det
finns ett särskilt yttrande från Vänsterpartiet. Jag
känner i och för sig sympati för målet med den. Jag
känner även sympati för syftet med kds-
reservationen i ett avseende, nämligen att aborter
naturligtvis bör motarbetas så långt möjligt, genom
att andra alternativ erbjuds och att det finns
sexualundervisning, preventivmedelsrådgivning
osv.
När det gäller kurdfrågan har jag i olika
sammanhang haft en del kontakter för att försöka
stödja det kurdiska självstyret i norra Irak. Men att
Sverige skulle börja driva frågan om att detta
självstyrande område skulle förvandlas till en
självständig stat, tror jag inte är välbetänkt i ett
skede då hela situationen är så oklar. Det kanske
kan bli ett resultat på lång sikt. Men det som står
på dagordningen i detta kurdiska område är att
överleva över huvud taget som ett självstyrande
område. Frågan om självständighet nu har, vad jag
vet, inte förts fram alls därifrån. Det är något som
kanske kan komma i framtiden, som ett led i
lösningen på den kurdiska frågan, som till sist måste
lösas.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.