Herr talman! Utskottet är i stort sett enigt om det
betänkande om mänskliga rättigheter som nu
behandlas. Det är naturligtvis bra att de olika
partierna är överens om vad som bör göras för att
förbättra situationen för förtryckta människor runt
om i vår värld.
Men enigheten i utskottet betyder inte att läget för
mänskliga rättigheter är tillfredsställande i olika
länder, inte heller att det nämnvärt förbättrats
sedan vi senast diskuterade denna fråga i
kammaren.
Vid den kinesiska presidenten Jiang Xemins möte
med USA:s president Bill Clinton häromdagen
uttryckte Zemin sin irritation över att Clinton tog
upp de mänskliga rättigheterna i diskussionen dem
emellan. Zemin uttryckte sig ungefär så här: Det
finns större problem att diskutera när ledarna för
två av världens största länder träffas.
Det är förfärande ord från Kinas president, från en
president för ett av världens största länder. De är
ett exempel på den likgiltighet och det förakt som
den kinesiska ledningen visar inför frågan om
människors grundläggande fri- och rättigheter.
Detta förakt innebär bl.a. att människor i Kina
avrättas för stöld av boskap och jordbruksredskap,
att regimkritiker fängslas, torteras och utvisas och
att etniska minoriteter -- jag tänker främst på
tibetanerna -- utsätts för brutal assimileringspolitik.
Situationen för mänskliga rättigheter i Kina
behandlas inte i utrikesutskottets betänkande. Men
det är viktigt att understryka att Kina är det land
som i dag ställer frågan om de demokratiska
staternas värnande om mänskliga rättigheter i
omvärlden på sin spets.
Kina utgör också i dag det internationella kapitalets
mest intressanta marknad. Multinationella företag,
inklusive de svenska, står på kö för att få komma in
på den kinesiska marknaden. Utan tvivel är det just
detta som gör att många länder ser mellan fingrarna
på de övergrepp som begås i Kina. Så får det
givetvis inte gå till.
Om den svenska regeringen, som i ord gjort
försvaret av mänskliga rättigheter till ett
kännemärke för utrikespolitiken, också vill bevisa
att den handlar därefter, bör den hålla de svenska
företagen i mycket strama tyglar vad gäller
förbindelserna med Kina.
Om jag inte har helt fel är det så att antalet stater
som har dödsstraff nu har ökat. Ett av de länder
som aktivt verkställer dödsstraffet är som bekant
Kina. Kina nonchalerar världssamfundets beslut
om avskaffande av detta straff. Häromdagen
avrättades 60 människor i Kina för att de begått
brott som boskapsstöld och narkotikahandel.
För knappt en månad sedan anordnades en
folkomröstning i Peru om att utvidga dödsstraffet,
och dessutom fördes på tal att tillämpa dödsstraffet
retroaktivt. Vad man gör i Peru är att agera stick i
stäv mot FN:s beslut i denna fråga. Att dessutom
genomföra en folkomröstning i en sådan fråga är ett
makabert skådespel som inte har ett dyft med
demokrati att göra.
Terrorism bekämpas inte genom att en regim
försöker legitimera sin egen statsterrorism på detta
sätt. Terrorism bekämpas och utrotas om ett land
och dess regering garanterar varje människa rätten
till ett värdigt liv och rätten att fritt få uttrycka sig.
Ett annat land som avrättar människor är USA.
Det är naturligtvis människor som i många fall har
begått bestialiska brott. Men det rättfärdigar inte
en stat att döda dessa människor. USA:s regering
är en dålig företrädare för mänskliga rättigheter så
länge som den själv fortsätter att ta livet av
människor.
Iran är ett särskilt land -- ett land som framstår som
det mest blodtörstiga av alla dem som har
dödsstraffet och tillämpar detsamma. Det har
utsträckt sitt dödsstraff till att också omfatta
medborgare i andra länder. Salman Rushdie, och
de som försvarar Salman Rushdie, är ett sådant
exempel. I många länder med dödsstraff föregås
rättegångar och verkställigheten av en lång och
grym tortyr. Detta sker särskilt i Iran.
Alla länder med dödsstraff bör ständigt påminnas
om sin skyldighet att avskaffa detta straff. Sverige
gör viktiga insatser och måste fortsätta med detta.
Men det är också viktigt, som jag tidigare nämnde,
att det finns en balans mellan att protestera mot
dessa länder och utvidga ekonomiska förbindelser.
För några år sedan utarbetades en barnkonvention.
Avsikten var att använda den för att skydda och få
ett slut på den grymma behandling som barn utsätts
för runt om i världen. En förbrytare på detta
område är bl.a. Brasilien. De som följt Dagens
Nyheters reportage från Rio och gatubarnen där
kan inte ha undgått att få klart för sig vilken
fruktansvärd människosyn som präglar vissa
politiker i Brasilien. Enligt dessa är det riktigt att,
som de uttryckte sig, eliminera gatubarnen i Rio.
Det är också på sin plats att citera vad Brasiliens
chargé-d'affaires i Stockholm sade efter Dagens
Nyheters reportage om gatubarnen i Rio. Han
uttryckte förvåning över att svenskarna är
upprörda över de ''abnormaliteter'' som drabbar
gatubarnen, men inte reagerar över att 33 000
foster dödas vid aborter på svenska sjukhus varje
år. Han efterlyste också en nyhetsrapportering som
inte bara handlar om problem och tråkigheter i
Brasilien.
Här har vi ett nytt exempel på makthavares
likgiltighet inför och försök till bagatellisering av
grova övergrepp på mänskliga rättigheter. Denna
chargé-d'affaires uttalande är enligt min uppfattning
också ett bevis på att regimen i Brasilien är
inblandad i övergreppen mot gatubarnen. Det är
också nödvändigt att påpeka att barnamördarnas
taktik till viss del har ändrats. Nu tar man allt oftare
spädbarn från hemlösa mödrar och mördar eller
säljer dessa spädbarn.
Nu är det inte bara Brasilien som mördar och
torterar barn. Det är många länder runtom i
världen som begår dessa förbrytelser. Dessa länders
statschefer, presidenter och premiärministrar har
naturligtvis skrivit under Barnkonventionen. Men
de fortsätter att grovt bryta mot denna konvention.
Det är inte mycket som hänt sedan konventionens
tillkomst. Vad som egentligen skett är att
omfattningen av förbrytelserna och olika former av
förbrytelser kommit fram i dagen. Det är
naturligtvis bra. Men det krävs åtgärder mot
förbrytarna. Det finns länder som i mycket stor
omfattning tillåter att barn tvingas till hårt arbete i
10--15 timmar per dag. När dessa barn kommer upp
i tonåren har de en utsliten kropp, dvs. en åldrings
kropp. Nog borde väl de länder som utför dessa
olika brott mot barnen utsättas för alla de medel
som ändå finns att använda internationellt?
Herr talman! Som vi alla känner till härjar ett stort
antal krigsförbrytare runtom i världen. Vi har
sådana herrar inte så långt ifrån oss i Europa i det
forna Jugoslavien. De finns i Bosnien, Belgrad,
Kosova och i Kroatien. Där sitter de och ger dagliga
order om att döda, tortera och våldta. Det är bra
att en krigsförbrytartribunal nu skall börja utreda
och förhoppningsvis döma dessa 1990-talets stora
krigsförbrytare.
Herr talman! FN borde nu äntligen kunna agera så
som det var tänkt från början vid dess tillkomst.
Men fortfarande finns det problem. Dessa borde
egentligen ha försvunnit i och med att två
supermakter inte längre kan blockera FN:s aktiva
arbete. Men det är inte så enkelt. Nu är det USA
som skall spela huvudrollen. Det är detta som är
den nya världsordningen, såvitt jag kan förstå. När
USA vill införa FN-sanktioner blir det sanktioner,
när det inte vill blir det inga. När USA vill att FN
skall agera militärt blir det så, när det inte vill blir
det inte så.
Detta är oacceptabelt. En ny världsordning måste
innebära att det är FN som skall spela sin aktiva roll
i arbetet att se till att mänskliga rättigheter
respekteras, att fattigdom och förnedring utplånas
och att krigsgalningar runtom i världen stoppas.
Det är först då vi kan tala om att det påbörjats ett
konkret arbete för en ny världsordning som bygger
på FN:s principer.