Herr talman! I detta inlägg vill jag ägna mig åt en
enda fråga, som enligt min mening har stor
betydelse då det gäller att söka vända den
olycksaliga utvecklingen under senare tid i fråga om
respekten för mänskliga rättigheter. Det gäller det
omfattande bruket av dödsstraff.
En majoritet av FN-anslutna länder har fortfarande
kvar dödsstraffet. I Europa finns också ett stort
antal länder som har det.
I en socialdemokratisk motion U628 som behandlas
i detta utskottsbetänkande framhålls den stora
betydelsen av att arbetet för att avskaffa
dödsstraffet intensifieras. I motionen krävs att man
skall söka få till stånd en bindande konvention mot
dödsstraffet.
I utskottsutlåtandet kan man inte säga annat än att
motionen är förhållandevis välvilligt behandlad.
Men i alla de utlåtanden som skrivs över motioner
av det här slaget, liksom på det internationella
planet, märker man en viss trötthet i skrivningarna.
Det rör sig kanske om brist på engagemang och om
att man tycker att frågan nästan är hopplös. En viss
form av passivitet utvecklas kanske därför.
Under senare tid har det även i Sverige förekommit
litet oroväckande uttryck för tilltron till
dödsstraffet i -- kanske mindre seriösa --
opinionsundersökningar. Det förekommer även att
en och annan ledamot här i riksdagen uttrycker sin
sympati för dödsstraffet. Eftersom Claus Zaar
kommer in i debatten, kan det därför vara av
intresse att få höra hur de olika ledamöterna i Ny
demokrati ställer sig till dödsstraffets avskaffande.
Peeter Luksep, som är väl insatt i förhållanden i de
baltiska staterna, skall också tala här i kammaren
i dag. Det vore av vikt att också han redovisar sin
inställning till frågan om dödsstraffet i de baltiska
länderna.
Det är nödvändigt att skärpa argumenteringen mot
dödsstraffet. Dödsstraffet är inte bara ett brutalt
straff utan ett barbariskt straff. Det är ett straff som
tjänar vedergällning. Vedergällningsskälen
maskeras ofta med att det handlar om en
rättviseprincip som värnas. Straffet är
oåterkalleligt.
Vad som ur samhällets synvinkel är särskilt viktigt
är att dödsstraffet brutaliserar samhällsklimatet,
när staten tar sig rätten över liv och död.
För terroristen är dödsstraffet inte någonting
särskilt allvarligt. De värsta terroristerna tycker
närmast att det är en heroisk gärning att kunna gå
så långt, dvs. att kunna bli offer. Det fascinerar dem
i stället att gärningen kan leda till ett dödsstraff.
Fascisternas krigsrop känner förhoppningsvis alla
till: Leve döden! Det är ytterligheten, när man
driver sin kamp på det sättet.
Mänskliga rättigheter, och frågan om dödsstraffet
som gäller den grundläggande mänskliga
rättigheten, gäller rätten till liv. Mänskliga
rättigheter kan aldrig få bli beroende av
folkopinionen. Hur skulle det då bli? Hur skulle det
bli om folk vill ha tortyr, dödsstraff och andra typer
av kränkningar? Dessa principer kan inte bli
föremål för olika uppfattningar om var
folkopinionen står.
Det är därför viktigt att få till stånd en ny europeisk
konvention om dödsstraffets avskaffande. Jag har
själv uppdrag från Europarådet att försöka
utarbeta ett nytt förslag. Det protokoll som finns på
det här området gäller bara ett avskaffande av
dödsstraff i fredsstid, när det gäller Europa. I
tilläggsprotokollet som FN däremot har antagit
gäller ett avskaffande både i krigs- och i fredstid.
Det är nödvändigt att ta nya steg, att skärpa kraven
och att bedriva ett mycket mer aktivt arbete för att
få förändringar till stånd. Det räcker inte att man
tar upp de här frågorna på det bilaterala planet,
vilket i och för sig är viktigt, utan nu är det fråga om
att bedriva en mycket kraftfullare offensiv på detta
område.