Herr talman! Jag fick ett brev från utrikesministern
häromdagen. Det gjorde mig glad.
Inför utrikesministerns resa till Indien nu i höst
lämnade jag nämligen över en skrivelse till henne
och den övriga svenska delegationen. I den
konstaterade jag å många kristdemokraters vägnar
följande: ''Den indiskfödda ekonomen Amartya
Sen, verksam vid Harvard i USA, påpekade för ett
par år sedan att minst 100 miljoner kvinnor saknas i
världens befolkningsstatistik. En viktig orsak är att
föräldrar använder fosterdiagnostik för att välja
kön på sina barn. Flickfoster aborteras därför att de
har ''fel' kön -- dvs. en prenatal
könsdiskriminering. Kvinnor saknas också på
grund av att de i många länder diskrimineras genom
sämre tillgång till föda och läkarvård än män.''
Indien är ett av de länder där den verkamhet som
jag har beskrivit förekommer. Men den här
diskrimineringen förekommer i praktiskt taget hela
Sydostasien. Dessutom får flickor sämre vård,
omsorg och behandling. Flera bevis finns för det.
Det föds t.ex. färre flickor än pojkar i världen och
i Sydostasien, medan det normalt egentligen borde
vara tvärtom. 103--106 pojkar skall normalt födas
per 100 flickor. Således är aborter i samband med
könsbestämning vanligt förekommande med
avseende på både kvantitet och intensitet.
Syftet med skrivelsen var att allvarligt uppmana
delegaterna i den svenska delegationen att vid sina
samtal med bl.a. företrädare för den indiska
statsledningen påpeka kvinnans och såväl det födda
som ofödda flickebarnets oacceptabla situation.
Behandlingen av flickan/kvinnan i Indien måste
anses som ett specifikt och grovt brott mot
mänskliga rättigheter.
I sitt svar på min skrivelse anför utrikesministern att
hon vid flera av sina samtal med olika statsmän, och
i andra sammanhang i Indien, förde fram brevets
synpunkter på kvinnans situation. Hon fick också
besked av dem som hon talade med om att man
kände till situationen samt att man också försökte
att ändra på förhållandena. Jag är tacksam för
ansträngningarna, men de får därmed inte
upphöra.
Herr talman! Jag anser att detta, dvs. det ofödda
flickebarnets oacceptabla situation i många länder
i världen och framför allt den prenatala
könsdiskrimineringen, är en mycket angelägen
mänsklig-rättighets-fråga, som bör lyftas fram i
många olika sammanhang. Jag anser också att
Sverige måste ta upp denna fråga i FN och att den
bör stå på dagordningen både på FN:s
befolkningskonferens i Kairo nästa år och på FN:s
kvinnokonferens i Kina 1995.
Ett förslag till slogan som diskuteras för den
internationella kvinnokonferensen 1995 är: Var är
kvinnan? Under den rubriken borde frågan om
prenatal könsdiskriminering ha en viktig plats. Vi
vet att kvinnan över hela världen är utsatt för
könsdiskriminering. Men att hon utsätts för
könsdiskriminering redan innan hon är född tycker
jag visar på ett för människor ovärdigt barbari.
Herr talman! Sedan 1948, dvs. i 45 år, har Kashmirs
befolkning väntat på att få uttala sin önskan om
självbestämmande i en folkomröstning. FN:s
säkerhetsråd har genom olika resolutioner i
enlighet med deras önskan lovat dem denna
folkomröstning. Men ännu har den inte ägt rum,
bl.a. beroende på motsättningar mellan
supermakterna.
Under tiden har Indien försökt ändra
befolkningens sammansättning i Kashmir genom
att flytta människor till Kashmir från olika
folkstammar i Indien, bl.a. i syfte att urvattna
Kashmirs muslimska identitet. Detta har tyvärr
skapat ett hat mot Indien och inneburit att
underjordiska, militanta och politiska rörelser har
vuxit upp. Ögonvittnen berättar att Kashmirdalen
har förvandlats till ett blodigt slagfält.
Omkring 10 000 kashmiris har dödats och 10 000
sitter i fängelse enligt de uppgifter som jag har fått
tag i. Utländska journalister och diplomater får inte
komma dit. Indien anklagar Pakistan för stöd till
separatistiska rörelser. Men enligt kashmiriska
ledare avböjs alla förslag till delning av Kashmir,
liksom separatism. Kampen gäller endast
befolkningens rätt till självbestämmande och
möjlighet att utöva tryck på Indien så att denna rätt
kan utövas.
Herr talman! Det måste ingå i kampen för de
mänskliga rättigheterna att få ett slut på lidande,
tortyr och dödande och att få till stånd ett avspänt
förhållande mellan Pakistan och Indien.
Jag anser därför att det är dags att lyfta fram frågan
om Kashmir i ljuset och få ett slut på blodbadet. En
ny generation av Kashmirdalens befolkning tycks
ha förlorat tålamodet. Jag anser att världen måste
få upp ögonen för tillståndet i Kashmir och också
vidta åtgärder för att ändra det. Här kan Sverige
vara med och ta initiativ.
Herr talman! Så skall jag säga några ord om
Bosnien-Hercegovina. Allt tätare kommer
propåerna om att häva sanktionerna mot Serbien
utan att någon förändring av den allt vidrigare
situationen i Bosnien har kunnat skönjas. Jag
vänder mig emot detta. Jag anser att västvärlden
genom sin brist på handlingskraft, framför allt i
Bosnien-Hercegovina, alltför tydligt visat att våld,
förtryck och förnedring av människor lönar sig.
Ändå är det mest angelägna just nu att
människorna inte svälter och fryser ihjäl. De av alla
parter utlovade korridorerna måste snabbt öppnas.
Eftersom alla parter i FN:s regi skrivit under en
sådan uppgörelse, anser jag att FN borde se till att
dessa korridorer hålls öppna -- med vapenmakt om
så behövs. Det kan ju inte vara annat än
gangsterhopar och banditgäng som trotsar sina
ledare och ger sig på dessa transporter.
Sedan anser jag att Sverige skall arbeta för att
flygplatsen i Tuzla öppnas så fort som möjligt. Den
kan bli en kanal ut mot omvärlden och en
inkörsport för bistånd av olika slag. Belägringen av
olika städer och samhällen av serber, kroater och
muslimer bör också upphöra, och dessa samhällen
bör ställas under FN:s beskydd.
Som jag tidigare har sagt här i kammaren, anser jag
att Sverige skall upprätta en ambassad i Bosnien
eller dess närhet, eftersom vi har erkänt Bosnien-
Hercegovina. Det är bra att Sverige nu genom
utrikesministern gör ett officiellt besök i Sarajevo i
Bosnien-Hercegovina. Det ses förmodligen som en
positiv gest.
Jag vet att FN inte är starkare än sina
medlemsstater. Det har jag fått mig itutat nyligen
under drygt tre veckors vistelse i FN. Trots detta
anser jag att FN med all kraft måste förmå de olika
parterna att sätta sig vid förhandlingsbordet igen.
Men då måste man också ha en för alla parter
acceptabel plan att lägga fram. De som tidigare har
diskuterats har visat de stridande och omvärlden att
våld lönar sig.
Herr talman! Jag vill också i sammanhanget erinra
om att vi inte får glömma bort de problem som
Indonesiens annektering av Östtimor medför.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
gällande aborter.
Under 60-talet var Sverige ett föregångsland när
det gällde familjeplanering i tredje världen. Under
senare delen av 70-talet och under 80-talet var
Sverige inte lika aktivt på det området, förmodligen
som en följd av steriliseringsskandalerna på 70-
talet.
Endast 0,9 % av den rika världens bistånd går till
familjeplanering, trots att allt talar för att just
denna typ av bistånd är mycket effektiv från både
humanitär och ekonomisk synpunkt.
500 000 kvinnor dör varje år till följd av
komplikationer av illegala aborter eller av
graviditeter. Varje minut, dygnet runt, dör en
kvinna i världen av graviditets- och
förlossningskomplikationer. Ungefär 50 miljoner
aborter utförs varje år. Enligt tillgänglig statistik är
en mycket stor del av dem, ca 20-30 miljoner,
illegala.
I dag har endast 23 länder, inklusive Kina, Cuba,
USA och f.d. Sovjetunionen ''fri abort''. Många
länder anser att abort är ett brott mot de mänskliga
rättigheterna. Vi kristdemokrater anser att de vore
olyckligt om biståndsländerna får uppfattningen att
Sveriges bistånd är kopplat till abortfrågan. Det
skulle sända fel signaler till många länder som är i
behov av hjälp och stöd.
Det kan också ur folkrättslig synpunkt vara ytterst
tveksamt om man skall stödja och initiera något
som i en majoritet av världens länder uppfattas som
ett brott mot mänskliga rättigheter. Herr talman!
Frågan är inte helt enkel.
Sveriges synsätt på aborter kan inte tvingas på
andra länder med andra kulturella mönster och
livsbetingelser. De abortförebyggande
aktiviteterna måste därför intensifieras och byggas
in i de övriga förebyggande verksamheterna.
Efterfrågan på preventivmedel är t.ex. mycket
större än tillgången.
Utbildning och hälsobefrämjande åtgärder är
betydelsefulla inslag i arbetet för att minska antalet
aborter och förbättra kvinnors och barns livsvillkor.
Arbetet för sexuell och reproduktiv hälsa bör ses
som en särskild del av kvinnors och mäns
möjligheter att kontrollera sina liv och nedbringa
sjukligheten och dödligheten i samband med
sexuell och reproduktiv ohälsa. Som jag ser det är
familjeplaneringen en del av detta större begrepp
och innefattar bl.a. rådgivning och distribution av
preventivmedel. Dessa måste vara säkra,
lättillgängliga och billiga.
Herr talman! För övrigt yrkar jag bifall till
utskottets hemställan och naturligtvis också till
reservationen.