Herr talman! Trots att fler än 120 stater anslutit sig
till FN:s barnkonvention får Amnesty international
varje år hundratals rapporter om hur barn
torterats, våldtagits och avrättats av polis och
militär runtom i världen och om makthavare som
hämnats på politiskt obekväma vuxna genom att
skada deras barn.
Jag instämmer med Bertil Måbrink i att dessa
fruktansvärda övergrepp och brott mot mänskliga
rättigheter alltid måste påtalas och fördömas. Barn
får inte, enligt konventionen, diskrimineras eller
utsättas för våld på grund av barnets eller dess
föräldrars ras, kön, etniska ursprung, handikapp
eller börd.
Det känns därför bra att konstatera att Sverige
inom ramen för FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna varit pådrivande när det gällt att
förmå världens länder att skriva på
Barnkonventionen och därmed förbinda sig att
följa dess principer. Att kontrollera att så verkligen
sker är en stor och viktig uppgift för
världssamfundet. Sverige har också på olika sätt
stött den kommitté som övervakar de ratificerande
staternas efterlevnad av konventionen.
Herr talman! Tyvärr måste vi konstatera att
Amnesty internationals rapporter också visar att
människors grundläggande rättigheter fortfarande
kränks och förnekas överallt i världen. Det gäller
framför allt de medborgerliga och politiska
rättigheterna, men även de ekonomiska, sociala
och kulturella rättigheterna.
Vi behöver bara läsa dagstidningarna för att
konstatera att allvarliga övergrepp mot de
mänskliga rättigheterna förekommer över hela
världen i form av åsiktsförtryck, tortyr,
försvinnanden, fängslanden utan rättegångar och
mord utförda av regeringsanknutna dödspatruller.
Det finns bevis för att massmord utförs av
regeringsstyrkor och att enskilda personer, män,
kvinnor och barn, med berått mod har dödats av
sina egna regeringar. Motiven för dessa mord har i
de flesta fall varit att offren misstänks för
opposition mot den härskande regimen. Men
människor dödas också för sin religion, sin etniska
tillhörighet och för kontakter eller släktskap med
människor som anses vara fiender till staten.
Mycket av det avsiktliga dödandet utanför lagens
råmärken har skett, och sker fortfarande, i länder
där det pågår väpnade konflikter.
Ingen regering kan i dag säga att mänskliga
rättigheter är en nationell fråga. I enlighet med FN-
stadgan har världens länder förpliktigat sig att
samarbeta när det gäller övergrepp mot de
mänskliga rättigheterna. Säkerhetsrådets beslut att
ingripa i stater där det på grund av väpnade
konflikter sker massiva kränkningar av mänskliga
rättigheter, som t.ex. har skett i Bosnien-
Hercegovina och Somalia, är ett exempel på att
världens länder nu är beredda att leva upp till sina
åtaganden.
Den nu inrättade internationella tribunalen i Haag,
som även Bertil Måbrink påtalade, skall pröva och
döma fall av krigsförbrytelser i det tidigare
Jugoslavien. Det är ett annat exempel på att
världens länder inte tolererar grymheter som etnisk
rensning, massövergrepp mot kvinnor och barn,
våld, tortyr och mord. Respekten för
människovärdet och folkrätten kräver att de illdåd
som begås inte förblir ostraffade.
Många regeringsstödda mord och övergrepp
förövas av trupper under eller efter
regeringsfientliga demonstrationer. Det sker
framför allt i odemokratiska samhällen där
regeringarna inte tål opposition och där förtrycket
är en förutsättning för att regeringarna skall kunna
sitta kvar. Det är därför viktigt att slå fast att
respekten för varje människas värde, åsikter och
rättigheter har sin fasta grund i ett demokratiskt
styrelsesätt och i rättssamhället oavsett kön, ålder,
ras, etnisk och religiös tillhörighet. Att hävda och
kunna utöva sina mänskliga rättigheter är en
naturlig del i demokratins verksamhet och
utveckling.
Respekten för demokrati och mänskliga rättigheter
måste därför ständigt hävdas och försvaras. Det är
viktigt att vår utrikespolitik stärker och utvecklar
respekten för dem. I utrikesutskottets betänkande
redogörs för Sveriges pådrivande roll och stora
engagemang i olika internationella forum i dessa
frågor.
Stödet för mänskliga rättigheter skall vara särskilt
tydligt i vår biståndspolitik. Arbetet för demokrati
och för mänskliga rättigheter utgör nu också en
viktig del av dialogen med våra biståndsländer.
Som ett av de biståndspolitiska målen ligger det till
grund för bedömningen av ländernas
utvecklingspolitik. Vid fördelningen av framtida
biståndsmedel kommer ländernas vilja och förmåga
när det gäller agerande för demokrati och respekt
för mänskliga rättigheter att ha en avgörande roll.
Undertecknandet och efterlevnanden av
internationella konventioner om skydd för
mänskliga rättigheter kommer att tillmätas stor
betydelse.
Under de senaste åren har vi upplevt en glädjande
utveckling i riktning mot demokrati och ökad
respekt för de grundläggande mänskliga fri- och
rättigheterna i Central- och Östeuropa, men även i
delar av Afrika går utvecklingen mot ökad
demokrati. I Latinamerika styrs i dag nästan
samtliga länder av civila regeringar.
Samtidigt kan vi konstatera att det i dag finns
omkring 4 000 etniska samhällen spridda i länder
över hela världen. Det är avgörande för en framtida
fredlig utveckling hur dessa minoriteter erkänns
och skyddas i de olika ländernas konstitutioner.
Därför är det viktigt att Sverige och övriga
demokratiska länder, i olika internationella forum
och bilateralt, är beredda att hjälpa de nya
framväxande demokratierna i deras arbete med att
utarbeta nya konstitutioner där även
minoriteternas rätt beaktas och skrivs in.
Mot bakgrund av de etniska problemen i vissa
europeiska stater har minoritetsfrågorna under
senare tid också fått ökad uppmärksamhet inom
ramen för Europarådets arbete. Ministerkommittén
har t.ex. tillsatt en särskild kommission för
granskning av minoritetsfrågor.
Även inom ramen för den europeiska
säkerhetskonferensen har minoritetsfrågorna fått
särskild uppmärksamhet. Inrättandet av en
högkommissarie för nationella minoriteter förra
året är ett bevis på detta. Han skall fungera som en
väckarklocka när minoritetsrelaterade problem
hotar att utvecklas till konflikter.
Herr talman! Trots att 58 olika yrkanden framställts
i de motioner som vi behandlar i detta betänkande
är enigheten stor i utskottet när det gäller synen på
den nuvarande regeringens insatser och förmåga att
verka för att normerna och principerna beträffande
de mänskliga rättigheterna ständigt utvecklas och
förbättras och att påtala att redan existerande
regler efterlevs. Ett bevis på detta är, som Bertil
Måbrink så riktigt påpekade, att endast två
reservationer bifogats dagens betänkande.
Jag yrkar bifall till hemställan i utskottets
betänkande.