Herr talman! I det internationella umgänget
politiker och diplomater emellan är det i dag ''inne''
att tala om mänskliga rättigheter. Jag skulle vilja
fråga Inger Koch vad hon egentligen menar när hon
säger att MR-frågorna skall ha ett avgörande
inflytande på biståndspolitiken. Detta med
mänskliga rättigheter har ju blivit begreppet för
dagen.
Efter Berlinmurens fall har det ofta framhållits att
detta är de mänskliga rättigheternas tid. Nu skall
diktatorer falla. Nu skall demokratier spira. Nu
skall hela världen vrida sig ur det kalla krigets
grepp. Det nuvarande intresset för MR-frågor är i
och för sig glädjande. Det har märkts inte minst i
FN som har utropat 1990-talet till folkrättens
decennium.
Vi har i dag ett internationellt regelverk av
konventioner om de mänskliga rättigheterna som
om de efterlevdes skulle innebära att de flesta
människor på jorden kunde leva trygga och säkra i
rättvisa samhällen. Men vi måste tyvärr konstatera
att det ofta är mycket långt mellan ord och
handling. Även om framsteg kan ses i flera länder,
förtrampas alltjämt de mänskliga rättigheterna i
stora delar av världen.
Wienkonferensen om mänskliga rättigheter i
somras innebar inte heller att vi tog några stora steg
framåt. Viktiga länder som USA, som i
internationella forum gärna vill vara normgivande,
har för egen del inte ratificerat de viktigaste av FN:s
konventioner om de mänskliga rättigheterna. Å
andra sidan har länder som Turkiet, Guatemala,
Colombia, Brasilien, Marocko -- listan kan göras
lång -- obekymrat ratificerat konventionerna, till
synes utan att tänka på att de förpliktigar.
I själva verket är problemet för dagen kanske inte
i första hand att få fler länder att ansluta sig till
konventionerna, utan att få dem som har gjort det
att efterleva dem.
I dag ser vi en utveckling där fler och fler länder
faktiskt ratificerar konventionerna, men samtidigt
ökar brotten mot de mänskliga rättigheterna i
världen. Förra året kränktes enligt Amnesty
International mänskliga rättigheter i 161 av
världens 187 länder. Det är fler än någonsin
tidigare.
100 000-tals politiska fångar fängslades utan
rättegång. 10 000-tals obeväpnade och försvarslösa
människor dödades av polis och militär eller
politiska grupper. Nästan 2 000 människor som
dömts till döden avrättades. I minst 60 länder,
däribland Sverige, hölls 4 400 samvetsfångar, dvs.
krigstjänstvägrare, fångna.
I mer än 110 länder i världen används regelmässigt
tortyr som förhörsmetod i fängelser och på
polisstationer. Politiska mord och försvinnanden på
regeringars initiativ förekom i minst 45 länder. Om
vi därtill lägger den våg av etniska konflikter,
rasism och främlingsfientlighet som drar över
världen är det lätt att inse att trots att mycket
positivt har hänt på den politiska arenan blev förra
året, 1992, ett tragediernas år för många människor
och folk. Värst av alla drabbas barnen.
I valet av föräldrar kan man aldrig vara tillräckligt
noggrann. Det är ett skämtsamt talesätt här hos oss.
Men för de barn som har oturen att födas i Afrika,
Asien eller Latinamerika handlar det om skillnaden
mellan att vara undernärd eller mätt, att gå i skola
eller förbli analfabet, att ha hem och familj eller att
tvingas till ett liv på gatan, kanske i förnedrande
barnprostitution.
Råkar man dessutom födas till flicka kan livet bli
mycket kort. En undersökning i den indiska
delstaten Tami Nadu, som UNICEF redovisar,
avslöjar att 51 % av familjerna har dödat sina
nyfödda flickebarn inom en vecka efter
förlossningen för att slippa att betala hemgift vid
giftemålet. Man säger: ''Att föda upp en dotter är
som att vattna grannens planta.''
När barnkonventionen antogs av FN den 20
september 1989 var det en historisk dag.
Konventionen slår fast en lång rad grundläggande
rättigheter för världens två miljarder barn. Trots att
128 länder har undertecknat konventionen är det i
själva verket bara en minoritet av världens länder
som lever upp till konventionens innehåll.
I stället är det så att de flesta av jordens barn blir
oskyldiga offer för vuxnas tillkortakommanden. De
drabbas, utan att själva kunna göra något åt det, av
krig och förföljelse. De tvingas ofta till kriminalitet,
prostitution och annan förnedring. Barn utnyttjas
som arbetskraft och blir tidigt fysiskt utslitna. De
blir berövade sin barndom och tvingas alltför tidigt
att ta ansvar långt utöver sin förmåga.
Man känner igen barnarbetare särskilt på tre saker,
säger Maj-Gull Axelsson, som i flera böcker har
skildrat barnens situation.
Det är deras sträva händer med läderartad hud,
deras ständigt skrällande hosta och en mycket
speciell blick. Dessa barn finns överallt där det
finns fattigdom. De arbetar i gruvor och fabriker.
De är ofta inlåsta så att de inte kan rymma från
jobbet. De finns på restauranger och i överklassens
kök. Enligt UNICEF finns det 150 miljoner
arbetande barn i världen, och för varje dag blir de
fler.
Alltför sällan hörs det några fördömanden från
Sveriges regering eller från andra regeringar när det
gäller barnarbete. Jag tycker att det är upprörande
att barnen, som är världens framtid, inför våra ögon
håller på att lösas upp i limångor, våld och hivvirus.
När Sverige som ett av de första länderna i världen
antog barnkonventionen -- vi var också mycket
aktiva vid dess tillkomst -- innebar det inte att vi
bara åtog oss att verka för att svenska barn skall få
de garanterade rättigheterna. I konventionen är det
uttryckligen fastlagt att vi skall verka för att alla
barn skall få åtnjuta dessa rättigheter.
Det är mot den bakgrunden som vi
socialdemokrater har krävt att Sverige skall göra en
extraordinär insats för barnkonventionens
ratificerande. Vi skall inte bara försöka få fler
länder att ratificera den, utan verkligen deklarera
att vi står som fadder för barnkonventionen och i
alla sammanhang, i alla internationella forum,
betona barnens rättigheter. Det skulle ske i samma
goda tradition som arbetet i samband med
barnkonventionens tillkomst.
Vi lever i en tid när maten räcker, när tekniken
faktiskt finns och när kunskap går att vinna. Vi
lever med andra ord i en tid när Afrikas barn borde
ha samma rättigheter som våra.
Herr talman! Nära förknippad med barnens
situation i världen är också situationen för världens
kvinnor. Diskrimineringen av kvinnor måste nu på
allvar föras upp på den internationella
dagordningen. Vi känner till att kvinnorna utgör
mer än hälften av jordens befolkning, och de står
för 2/3 av alla arbetstimmar. Kvinnor producerar
ungefär 80 % av all mat i Afrika, men äger inte
marken de odlar. I ett flertal länder ställs kvinnor
under förmyndarskap på olika sätt. De får inte resa
utomlands utan skriftlig tillåtelse av sina män, och
i många länder får de inte själva ta banklån. Rätten
att rösta för sin hustru kan också tillkomma
mannen.
En viktig kvinnlig rättighet som vi har skrivit om i
utrikesutskottets betänkande är rätten för varje
kvinna att själv bestämma när hon vill ha barn och
hur många barn hon vill ha. Utskottet anser att
människor måste ha tillgång till en kvalitativt
fullgod service för reproduktiv hälsa inklusive
familjeplanering och rätt till säker och legal abort.
Det är också viktigt att informera om
skadeverkningar av osäkra och illegala
abortmetoder.
På denna punkt skiljer sig utskottsledamöternas
uppfattningar något åt. Suppleanten från kds har
reserverat sig mot textens lydelse och vill skriva att
abort bara kan komma i fråga i sista hand.
Utskottsmajoritetens uppfattning är att kvinnor
själva skall kunna avgöra om de behöver tillämpa
abort eller inte.
Herr talman! Jag vill avslutningsvis säga några ord
om rasism och främlingsfientlighet.
Låt oss alla medge att vi har fördomar. Den allra
vanligaste fördom som vi alla har är att vi inte har
några fördomar alls. Trots att vi inte har några
fördomar ser vi en skrämmande utveckling mot
intolerans i vårt land och i Europa. Rasism och
främlingsfientlighet är ett gemensamt problem för
världens många länder i dag. De finns i alla
världsdelar och i rika och fattiga länder. De uppstår
faktiskt inte av sig självt.
Att motverka rasism och främlingsfientlighet måste
i dag ses som en av de allra mest angelägna
uppgifter som vi har.
Attitydförändringen börjar kanske hemma vid
köksbordet i familjesamtalen mellan vuxna och
barn, men det är lika viktigt att insatserna i
skolorna ökar. Regeringar och parlament måste
samtidigt aktivt visa att ett demokratiskt samhälle
inte kan acceptera rasism och främlingsfientlighet.
Därför har det lagts fram ett föreslag om ett
världstoppmöte mot rasism och
främlingsfientlighet. Det vore väldigt bra om vår
egen regering kunde ta initiativ till ett sådant. Det
skulle vid sidan av de nationella insatser som också
behöver göras kunna vara en bra signal om var
regeringen står i dessa frågor.
Herr talman! Flera före mig har sagt att utskottet i
stort sett är enigt i detta betänkande. Jag yrkar
därför bifall till hemställan i betänkandet och avslag
på kds reservation.