Fru talman! I ett halvt sekel, runt räknat, har vi haft
ett strandskydd i vårt land till förmån för rörligt
friluftsliv och allemansrätt. I motsvarande mån har
äganderätten inskränkts, då lagen efter 1974
förbjudit bebyggelse och anläggningar närmare
vatten än 100 meter.
Jag minns hur het och segdragen diskussionen var
i min egen hemkommun då översiktsplanen första
gången skulle antas. I en glesbygd med rik tillgång
på mark, vacker natur och med mer är 200 sjöar var
och är kommunen till ytan länets tredje största
kommun i Östergötland. Men det bor bara nio
invånare per kvadratkilometer.
Vi har frikostigt kunnat dela med oss av denna
natur till svenska och utländska turister. Många är
t.ex. de stockholmare som har sommarhus hos oss.
Vi har emellertid belagts med ett utökat
strandskydd på upp till 300 meter på ansenliga
sträckkilometer kring våra tre största sjöar, dvs.
utöver vad lagen föreskriver.
Självfallet slår vi vakt om vår generösa och vackra
natur. Men faktum är att vi inte behöver så rigorösa
restriktioner. Vi är kapabla att med lokal kunskap,
kännedom och hänsyn hantera bygglovsärenden på
ett mer flexibelt sätt än vad som hittills varit
möjligt.
Det rikstäckande skyddet kunde mycket väl ske
genom ett statligt strandnaturskydd, som föreslås i
motion Jo622, samtidigt som kommunen bevakar
det rörliga friluftslivets intressen. Vi välkomnar
därför den ändring av lagstiftningen som
regeringen föreslagit som ett steg på vägen dit.
Generella förbud innebär alltid en stelbent
tillämpning som inte tar hänsyn till vårt långa lands
variationer. Sveriges kommuner har redan tidigare
fått ta över en hel del ansvar på miljöområdet. Den
nu föreslagna förändringen ligger helt i linje med
detta tänkande.
Våra kommuner är också mogna att ta på sig detta
vidgade ansvar. Många års erfarenhet av
skyddsbestämmelserna visar på att instrumentet
generellt förbud varit alltför trubbigt. Man kan
dessutom förutse att de förändringar som nu
föreslås också kommer att innebära en möjlighet
till positiv utveckling för samhällen som hamnat i
stagnation.
Möjligheter för människor att slå sig ned i
natursköna områden innebär också ett bevarande
av öppna landskap och en levande landsbygd.
Differentierade strandskyddsbestämmelser och
kommunala översiktsplaner öppnar för mångfald
för såväl människor som natur.
Mot bakgrund av det sagda yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.
Fru talman! Jag vill i dag dessutom passa på att
tacka alla riksdagskolleger för samarbete, samvaro,
tankeutbyten och åsiktsbrytningar i olika utskott
under mina år i Sveriges riksdag. Tack.