Herr talman! Eftersom frågan har kommit upp ett antal gånger ska jag väl klargöra Miljöpartiets principer när det gäller statligt ägande. Vår grundprincip är att bolag på en konkurrensutsatt marknad inte ska ägas av staten. Vi tycker, precis som det står i partiprogram och pamfletter från bland annat Moderaterna, att det är olyckligt när man blandar samman statens roll som kontrollant av marknaden, det vill säga den som ska kontrollera att marknaden fungerar, med rollen att vara ägare som är inne och konkurrerar på samma marknad. Det blir inte en särskilt bra hantering.
Däremot har vi i varje debatt också varit tydliga med att bolag som kan användas för till exempel en viktig samhällsomställning eller som bidrar till att förstärka en dåligt fungerande konkurrens kan det finnas en vits med att även fortsatt äga. Det är samma sak med bolag som har någon form av monopolverksamhet. Vi tycker att det är viktigt att man inte privatiserar monopolen och för över dem till privat ägo.
Men inget av detta stämmer in på SAS. SAS har ingen monopolverksamhet. Det går mycket väl för många andra flygbolag att flyga i det svenska luftrummet. SAS har ingen möjlighet att verka positivt i någon samhällsomställning. Tvärtom bidrar de miljarder som regeringen slussar in i SAS till att konservera en dåligt fungerande marknad. Man ökar konkurrensfördelen för flyget och försämrar den för de alternativa transportslagen, till exempel järnvägen. Det är precis det som vi anser att staten inte ska göra.
Jag vill ställa en fråga en gång till eftersom jag ännu inte har fått något svar på den: Hur mycket pengar tycker Hans Rothenberg att man som statlig ägare ska gå in med för att manifestera sitt ansvar? Om ett år står vi kanske här igen i samma situation, precis som för ett år sedan, och ska gå in med nya pengar, kommer Hans Rothenberg då att säga nej, eller kommer du att fortsätta rösta ja till att gå in med nya pengar i ett flygbolag?