Herr talman! Här hör vi än en gång vackra principer som man sedan lättvindigt bryter mot. I statligt ägande ingår inte att äga och driva flygplan. Och ändå - gång efter gång efter gång - röstar de borgerliga ledamöterna i riksdagen för just det som Hans Rothenberg säger nej till, i teorin.
Men så är det inte i praktiken - varje gång frågan har varit uppe här i kammaren och det har varit möjligt att rösta för att sälja SAS eller rösta emot att sälja SAS. Redan efter valet 2006 var frågan uppe. Miljöpartiet hade ett förslag om att sätta upp SAS på listan för att göra det möjligt för regeringen att sälja SAS, och Hans Rothenberg och hans kolleger röstade nej till det. Hans Rothenberg och hans kolleger röstade ja till att staten fortsatt ska äga och driva flygplan.
Någon gång måste man fråga sig: Det kan vara förståeligt att man bryter mot en princip en gång, men hur många gånger kan man bryta mot en princip utan att den upphör att vara en princip? Jag tycker att de borgerliga ledamöterna har gått över den gränsen för länge sedan.
Hans Rothenberg talar om ansvar. Hur ansvarsfull har staten hittills varit som ägare av SAS? Hur bra har det gått med statligt ägande? Hade det inte varit klokare att redan i början av mandatperioden helt lämna över ägandet till en privat ägare i stället för att ha statlig inblandning. Min bedömning är solklar: Det hade varit ett mycket bättre läge för SAS om man hade tagit ett klokt beslut då. Det gjorde man inte. I stället slänger man in mer och mer pengar för att försöka hålla det tidigare beslutet vid liv och inte visa att det var ett stort misstag man begick.
Hur ser Hans Rothenberg på detta?