Herr talman! För cirka ett år sedan beslutade riksdagen att ge ett bemyndigande till regeringen att delta i en nyemission i SAS AB på 6 miljarder kronor. För Sveriges del innebar det att teckna aktier upp till ett belopp om högst 1,3 miljarder kronor.
I samband med diskussionen om en nyemission presenterade styrelsen och ledningen för SAS en ny strategisk inriktning och affärsplan. Den kom att kallas Core SAS. Planen innehåller fem huvudområden, bland annat fokus på den nordiska hemmamarknaden, fokus på affärsresenärer och en ny effektiv organisation. Denna nya inriktning tillsammans med affärsplanen innehöll enligt regeringens bedömning nödvändiga åtgärder för att skapa förutsättningar för ett lönsamt SAS som kan ge en marknadsmässig avkastning till aktieägarna. Det var bakgrunden och regeringens bedömning i den proposition som förelades riksdagen.
Näringsutskottet hade möjlighet att yttra sig över regeringens proposition. En stor, överväldigande majoritet av utskottets ledamöter ansåg att det fanns goda förutsättningar för SAS att nå de uppsatta målen och att regeringen mot den bakgrunden borde delta i en nyemission i SAS. Det var bakgrunden till att riksdagen sedan sade ja till regeringens proposition.
Men näringsutskottet betonade också att regeringen fortlöpande skulle informera utskottet om utvecklingen i SAS och om utfallet av det fortlöpande arbetet med affärsplanen. Av detta blev det tyvärr ingenting. Det finns all anledning att i dag kritisera regeringen för bristfällig information trots riksdagens beslut.
SAS har under hela detta årtionde haft en svår ekonomisk situation som delvis beror på hårdare konkurrens på världsmarknaden, energipriserna som har stuckit i väg och svårigheter att realisera de affärsidéer som man har haft. Mot den bakgrunden har SAS-ledningen vidtagit en rad åtgärder under 80-talet. Man har lagt ned flyglinjer. Man har sålt av plan, man har sålt av fastigheter och man har sagt upp personal. Trots det hamnade man 2009 i en situation där nyemission var den enda tänkbara lösningen för att man skulle kunna förverkliga denna affärsplan.
Det är att visa bra ledaregenskaper att se möjligheterna i en svår situation. SAS gjorde det. Som ägare tog också regeringen det ansvaret och gjorde bedömningen att det här var trovärdigt.
Nu är vi i stort sett i samma situation. SAS förverkligar och jobbar fortlöpande med affärsplanen och har enligt sin egen och även regeringens bedömning kommit längre än vad man hade tänkt sig i tidsplanen. Dess värre räcker inte det arbete man gör. Man behöver ytterligare skärpa kostnaden inom SAS med 2 miljarder. Det innebär att man har ett besparingsprogram motsvarande över 7 miljarder kronor. Det ska realiseras fram till 2012.
Regeringen har gått igenom affärsplanen och gör bedömningen att det hela är trovärdigt. Man har diskuterat med sina partner i Norge och Danmark och med andra delägare här i Sverige. Samtliga gör bedömningen att detta är trovärdigt. Mot den bakgrunden vill regeringen att riksdagen ska besluta om ytterligare en nyemission på 5 miljarder kronor. Man tecknar alltså aktier motsvarande 1,1 miljard i Sverige. Man byter egentligen en tillgång mot en annan. Det finansiella sparandet påverkas inte; det är viktigt att komma ihåg det.
Så långt, så bra. Vänsterpartiet gör samma bedömning. Vi tror på det här. Vi gör det dessutom mot bakgrunden att samtliga fackliga organisationer ställer upp på det besparingsprogram som är ålagt, vilket är unikt i det här fallet.
Men sedan kommer regeringen med ett förslag om att ge ett bemyndigande. Man vill ha ett bemyndigande att sälja ut SAS. Det säger Vänsterpartiet nej till. Vi är konsekventa i den linjen. Vi säger nej till det därför att underlaget inte medger oss här i riksdagen att fatta beslut på sådana grunder som ett sådant beslut borde vila på. Vad har SAS för strategiska utvecklingsmöjligheter i ett längre perspektiv? Hur ser den finansiella statusen ut i SAS om man tittar över en längre tidsperiod? Vilka näringspolitiska och regionalpolitiska konsekvenser får detta?
Detta borde riksdagen ha som underlag innan man fattar beslut om ett ytterligare bemyndigande. Det är rimligt att vi som folkvalda representanter för Sveriges folk har ett underlag som vi kan känna oss trygga med och som vi förstår innebörden av innan vi fattar ett sådant beslut.
Det här innebär givetvis inte att vi från Vänsterpartiet är beredda att stoppa in miljard efter miljard i ett flygbolag om det inte finns några förutsättningar. Det innebär bara att vi vill ha mer underlag innan beslut fattas.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att det är bekymmersamt när riksdagen fattar beslut här i kammaren om att regeringen fortlöpande ska informera riksdagen och näringsutskottet, och regeringen sedan så nonchalant åsidosätter det. Man kan börja fundera, herr talman, på vilken status Sveriges riksdag egentligen har när man fattar beslut. Ur demokratisk synpunkt är jag djupt orolig över den utvecklingen. Det finns anledning att allvarligt kritisera regeringens bristande information till riksdagen.
Med de orden yrkar jag bifall till reservation nr 2 och 3. Jag står givetvis bakom också den andra reservationen som vi har.