Herr talman! Den sista frågan som ställdes till mig är lite grann kännetecknande för regeringens hantering av den här frågan. Menar vi vad vi säger? Där kan jag ge ett klart och tydligt svar: Ja, vi menar vad vi säger. Vi står fast vid vår principiella hållning att staten inte är en lämplig ägare av konkurrensutsatta bolag på en konkurrensutsatt marknad. Vi tycker att det är bättre om privata aktörer får sköta det.
Vi kan tyvärr i dag med sorg konstatera att detsamma inte gäller för regeringen. Man säger gärna att det ska vara så, men när det verkligen handlar om att gå till handling trycker man på andra knappar. Då säger man nej.
Vi gör inte samma bedömning av vad det här innebär för bolaget. Vi tror tvärtom att det är mycket bättre för SAS som bolag att ha ett antal privata ägare än att det ska vara statliga ägare som agerar. Vi är övertygade om att en av grunderna till att SAS är i ett sådant enormt kärvt ekonomiskt läge är att det har varit ett antal statliga ägare inblandade som har haft politiska agendor med vad man vill att bolaget ska göra. Det är det som också har gjort att man har en olönsam struktur. Därför tycker vi att det mest ansvarsfulla är att inte fortsätta att äga SAS. Vi tycker också att det är bättre att den privata marknaden bedömer om det är värt att gå in med riskkapital eller inte i ett bolag än att staten ska göra det.
Stefan Attefall talar om riskkapital, och där måste man säga att det verkligen är betoning på ordet risk. Man säger att man ska dra sig ur vid lämpligt läge. Frågan är när, om någonsin, detta lämpliga läge kommer att inträffa. Vi såg hur man redan för ett år sedan var beredd att gå in med miljardbelopp till SAS. Redan då varnade vi för att det inte kommer att vara en lösning, utan det kommer att fortsätta att finnas ekonomiska problem i bolaget. Och nu står vi här igen.
Hur många miljarder ska skattebetalarna gå in med, Stefan Attefall, innan läget är bra? När är det stopp för statens vilja att spendera pengar?