Herr talman! I trafikflygets ungdom skapades över hela världen stolta statliga flygbolag. Det var måhända rätt då, för det fanns ingen fungerande marknad och det behövdes mycket kapital i de bolagen som det privata näringslivet inte var berett att satsa.
I Norden skapades bland annat SAS. SAS fick då vad vi då kunde tycka en ägarkonstellation som var vinnande. Det var tre regeringar, stora privata ägare, och dessutom blev bolaget börsnoterat.
Denna lösning, som måhända syntes vara rätt då, är nu mycket komplicerad. Ägarbilden leder till att det nog är varje vd:s mardröm att ha ett ägande splittrat på tre regeringar som kan ha växlande politiska majoriteter, olika kulturer, olika opinionslägen. Dessutom har de inte en gemensam valdag, vilket ibland kan påverka.
Sedan de stora statliga flygbolagen bildades har verkligheten förändrats i grunden. De här stora statliga kolosserna till flygbolag har avvecklats en efter en. Det finns några kvar, några har förändrats och har en annan ägarbild, några har helt försvunnit. Man kan säga att på den marknad som nu råder kan de här stora bolagen med de komplicerade ägarbilderna jämföras med en stel och trög varelse som ska tävla mot någon som är anpassningsbar och snabb. I naturen är det ofta den anpassningsbare och snabbe som slår den stele och tröge. Det är vad vi ser på flygmarknaden.
Det gör att vi inte har något direkt gynnsamt utgångsläge i frågan. Vi har den verklighet vi har. Nu är läget på grund av den stora ekonomiska krisen i världen sådant att marknaden dessutom har fallit för flygbolagen. Då står vi inför den kanske icke särskilt avundsvärda situationen att ta ställning till de reella alternativen.
Ett alternativ är att gå in med ytterligare 1,1 miljard i bolaget, såsom de två andra ägarregeringarna och de stora privata ägarna har sagt att de kommer att göra, och samtidigt som vi gör det bemyndiga regeringen att få en handlingsfrihet att vidta åtgärder, antingen att göra strukturaffär genom att till exempel gå ihop med ett annat bolag eller att sälja den svenska statens innehav i bolaget.
Per Bolund höll ett fantastiskt anförande - all heder. Jag kan nog säga att han höll ett anförande som varje renlärig nyliberal skulle ha varit stolt över i mycket stora delar. Jag skulle nästan säga att han beskrev Schumpeters kreativa förstörelse, att oavsett priset låta marknaden hänsynslöst se vad värdet är av SAS.
Hade det varit ett privat innehav och inte svenska staten som ägde aktierna hade jag föredragit att gå på den linjen. Men det är en skillnad när det är svenska staten som äger saker. Svenska staten kan inte med innehav i statliga bolag agera som en hänsynslös nyliberal. Det är underförstått när svenska staten äger någonting att det är en annan typ av ägaransvar än hos en klippare på börsen. Så jag tror, Per Bolund, att det här var sista chansen för dig att i den här talarstolen uppträda som en sådan nyliberal, i alla fall om olyckan skulle vara framme och vi om sex månader skulle ha en annan majoritet i riksdagen.
Det är bara att konstatera att den spridning som redovisats från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är fascinerande. Jag tror inte att det någonsin har funnits en så stor spridning ens i Folkpartiet under deras glansperiod. Ni visar på en total splittring från en nyliberal Per Bolund över till en konsekvent Kent Persson. Vänsterpartiet har varit konsekvent i den här delen, och det är också hedrande. Vad det här visar är det fuskbygge till koalition som den rödgröna koalitionen är.
Hans Hoff har inte begärt så många repliker i dag, men jag tänkte ta upp en fråga som Hans Hoff lyfte fram, och det gäller synpunkter på regeringens information. När man tänker på det först tycker man: Det där låter väldigt klokt. Varför har man inte informerat mer? Då vill jag påtala att just konstellationen att man är ägare i ett börsnoterat bolag gör informationsgivningen synnerligen komplex. Det innebär att kurspåverkande information inte får delges hur som helst. Riksdagen ska i sitt arbetssätt vara öppen så att den information vi har ska vi kunna debattera. Den ska inte vara omgärdad med sekretessregler och tystnadsplikt, för då fungerar inte demokratin. Det visar åter hur olyckligt det är när staten är delägare i börsnoterade bolag. Det försvårar demokratin och informationsgivningen.