Fru talman! Jag tänkte inleda med att markera att handel är viktigt och att det är viktigt att vi i Sverige fortsätter att driva en inriktning mot att vi ska ha en handel så fri från tullar som det är rimligt att ha. Detta främjar givetvis också välstånd, samarbete och annat som vi har nämnt.
Jag tänkte också göra en liten historisk tillbakablick. Tullar och andra medel har tidigare använts för att få in pengar till staten, och det har varit en ganska stor källa till inkomst. Nu har vi i stället gått över till skatter på arbete och så vidare. Historien har så vitt jag vet inte stannat ännu så jag hoppas att vi kan gå vidare med andra typer av medel, som till exempel skatter på miljöförstöring.
Tillbaka till nutid. Hur är det nu? Vem är det som lyckas i världen och varför? Vad har handeln för del i detta? Frälser handeln de länder som jobbar mycket med handel? Tyvärr kan vi se att det inte gäller alla. Länderna söder om Sahara i Afrika har i dag en handel som motsvarar ungefär 30-35 procent av bnp medan OECD-länderna har en handel som motsvarar 25 procent av bnp. Det är i mitt tycke ett bevis på att handeln inte är allenarådande för vad som gör att länder lyckas. Man måste till exempel också ha en egen produktion och så vidare.
Det är viktigt att se att handeln bara är en del i hur man lyckas och att handeln inte får motverka de andra faktorerna. Det är där vi ska ha fokus. Vi har en stor enighet i kammaren om att handeln i grunden är något bra. Men hur ska vi göra för att komma vidare och göra det ännu bättre?
Vi i Miljöpartiet har insett att om man ser det historiskt krävs det en viss flexibilitet för att lyckas. De länder som har lyckats bra har successivt lagt tullar på saker som man har byggt upp en egen produktion av. Man har skyddat sin egen produktion tills den har varit konkurrenskraftig. Sedan har man släppt på tullar och handelshinder steg för steg och hanterat de effekter som uppkommit. Detta är egentligen grunden. Man har varit flexibel och anpassat sig till den situation och verklighet man lever i och inte bara avskaffat alla tullar på en gång. Går man tillbaka till den historiska utblicken har det handlat om vårt land och andra länder. Men nu är det inte längre så.
Vad är det som ska vara flexibelt? Fattiga länder måste få ha en viss flexibilitet. Men den ska inte handla om de mänskliga rättigheterna, miljöhänsynen eller den grundläggande arbetsrätten. Det är därför viktigt att se att FN:s konventioner på dessa områden, sociala konventioner, miljökonventioner och arbetsrättsliga konventioner, är mycket viktiga och måste anses som viktigare än de handelsavtal som vi har med olika länder. Även om inte handelsministern har lyckats komma till utskottet har jag förstått av olika debatter att regeringen tydligt har deklarerat att man menar att dessa handelsavtal är precis lika viktiga och att man mycket väl kan vara flexibel när det gäller mänskliga rättigheter eller miljöhänsyn och att det inte är lika viktigt. Det är riktigt illa. Man måste se vad som är rättvist och bra för människor.
Handel och rättvisa är något som man borde förknippa med varandra. Nu är det inte så att handeln är rättvis. Den gynnar rikare länder. Det kan till exempel handla om läkemedel där patentdelarna av handelsavtalen gynnar de rika ländernas läkemedelsbolag medan den tulleskalering man tillåter sig missgynnar fattiga bönder som inte kan gå vidare i en inhemsk förädling av produkter. Rika länder har också många åtgärder att ta till för att reglera handelns effekter. Det kan handla om många andra saker än tullar medan fattiga länder ibland inte har något annat än tullar att ta till, vilket också skapar någon form av orättvisa.
Vidare har det tidigare nämnts i kammaren, nu och vid andra tillfällen, att EU:s subventioner av egen jordbruksproduktion och exportsubventioner och så vidare drabbar fattigare länder. Man kan också se att vi använder en onormalt stor del av EU:s medel till dessa subventioner i stället för att satsa på forskning och annat som vi har pratat om i till exempel Lissabonstrategin. Det är väldigt dumt. Dels blir det orättvisa villkor, dels missgynnar det oss själva.
Jag tror därför att vi måste se att rättvisa i det här fallet handlar om att vi kan behöva ha olika villkor utifrån olika länders olika förutsättningar.
Varför är det då så? Olika länder befinner sig som sagt var i olika skeden. Ett annat exempel när det gäller detta kan vara att om det är en 18-årsgräns när jag går på krogen så kan jag tycka att det är rimligt. Det är 18-årsgräns för alla. Så har jag kanske något yngre syskon som inte får komma in, och det är också rimligt. Men så när syskonet blir 18 höjs gränsen till 22. Man kan tycka att det är rättvist - det är ju 22 för alla. När syskonet blir 22 höjs gränsen igen och så vidare.
Problemet är att man måste se att vi är i olika situationer. Därmed blir det inte rättvist att ha samma regler. Vi måste ge ett politiskt manöverutrymme för fattiga länder.
När det gäller de särbehandlingsregler som finns inom handelsavtalen klassificerar man länder in i specifika grupper, och då kan de få några särbehandlingsregler. IATP har tidigare visat att man i stället kan ha andra typer av kriterier som bättre passar länder så att man inte oflexibelt passar in länder i särskilda fack. I stället kanske vi borde ha separata kriterier när det gäller produktionsberoende, marknadsberoende, begränsningar av råvaruförsörjning för industrin och till exempel kapacitet att stå emot valutakriser.
När det gäller WTO är det ganska oflexibelt med de breda rundorna, för de kan, som tidigare sagts, inte direkt anpassas till vissa länders specifika förutsättningar. Det finns många exempel på detta.
Min tid börjar rinna mot sitt slut, men jag tänkte också lyfta upp de tvistlösningsmekanismer som i dag finns inom WTO. Det är bland de starkaste om inte de allra starkaste internationella domstolsliknande mekanismer vi har. Man kunde hoppas att de skulle vara rättvisa. I stället är det svårt för fattiga länder att tillämpa dem. Det blir mest för de rika länderna. Därför måste de reformeras så att vi får någon sorts rimlighet.
Slutligen hänvisas det i betänkandet till att vi ska vänta på Doharundan innan vi gör de reformeringar av WTO som tydligen alla tycker borde göras. Det kan man tycka, och jag kan ha viss respekt för det, även om jag tror att det är alldeles fel. Dels riskerar ju Doha att ytterligare fördröjas, dels är dessa förändringar nödvändiga nu för fattiga människor i världen, till exempel sådana som Carina beskrev här tidigare.
Men om vi nu ska vänta vill jag få ett svar på om ni ändå anser att de förändringar som vi har beskrivit i vår motion till exempel är bra, eller är vänta-svaret bara ett sätt att fördröja debatten? Vad anser ni om dem konkret? Det vill jag veta.
Jag hade egentligen tänkt nämna något om rättvisemärkt också. Jag vill bara kort säga att jag hoppas att vi får se en fortsatt satsning från regeringen på detta så att det inte sjabblas bort. Men vi får väl se vad som kommer.
För tids vinning tänkte jag inte yrka bifall till alla våra reservationer, utan jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation 1.