Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 1, som handlar om WTO och organisationen av WTO, samt reservation 8, som handlar om EKN eller Exportkreditnämnden och miljöfrågor där.
Handelspolitiken och det här betänkandet inrymmer en rad frågor inom en rad olika områden. Därför är det viktigt att vi i utskottet har möjligheter att ta del av den svenska ställningen i handelspolitiken och handelsfrågorna. Och jag är, som Carina Adolfsson Elgestam, faktiskt väldigt irriterad över att vår nuvarande handelsminister inte har orkat besöka utskottet för att informera om pågående förhandlingar inom WTO, vad som är på gång och den svenska ståndpunkten. Den förra handelsministern hade åtminstone den ansatsen och kom och besökte oss i utskottet. Jag ska inte säga att jag tycker att det här är upprörande, för det finns värre saker här i världen än så, men det underlättar ju inte diskussionerna i kammaren och underlättar inte för oppositionen att ta del av hur långt diskussionerna inom Doharundan har kommit.
Det är ändå på det sättet, fru talman, att internationell handel har en stor betydelse för fattiga länders möjligheter att minska fattigdomen. Hur handelsavtal utformas är därför avgörande för utvecklingsländernas möjlighet att påverka utvecklingen i sina egna länder, för det är verkligen skillnad på frihandel och fri handel. Frihandel leder inte nödvändigtvis till utveckling för alla utan att man diskuterar vad den ska innehålla. Här måste vi göra en åtskillnad mellan vad som är mål och medel. Är målet frihandel eller ska det ses som ett medel för den ekonomiska utvecklingen? För Vänsterpartiet är det ett medel och inte ett mål i sig.
Ett frihandelsavtal som syftar till att ge utvecklingsländerna bra förutsättningar bör därför ta hänsyn till ekonomiska, sociala och medicinska faktorer vid utformningen av de nya handelsavtalen. Tyvärr finns det anledning att känna oro, inte minst över regeringens brist på hållning i denna fråga. Jag kan inte göra någon annan tolkning eftersom jag inget annat vet, utan den kunskap som jag har är den som jag har fått via debattartiklar eller intervjuer av vår handelsminister.
Det handelsavtal som nyligen undertecknades mellan EU och stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, de så kallade ACP-länderna, alltså före detta europeiska kolonier, kräver att de fattiga länderna ska öppna sina marknader för tjänsteexport. Samtidigt skyddar EU sin egen industri genom handelshinder. Jag tänker då närmast på EU:s jordbrukssubventioner som uppgår till nästan 50 miljarder euro. Risken är stor att jordbrukssubventionerna kommer att dumpa priserna på världsmarknaden och därmed riskerar att beröva hundratals miljoner människor deras levebröd.
För att handeln ska kunna ske på rättvisa villkor måste den svagare parten få fördelar. Fattiga länder måste ges rätt att skydda inhemska näringar på marknaden mot de transnationella bolagen. Fackliga rättigheter och miljöhänsyn måste gå före frihandeln. De rika länderna måste upphöra med sin ensidiga protektionism, subventioner och dumpning av priser.
Ett annat exempel på EU:s protektionism är tull på etanol. I dag finns handelstull på importerad etanol från Brasilien. Det gör att etanolen beläggs med en avgift på 1:80 kronor per liter. Och det går inte att utesluta att tullavgifterna syftar till att försvara den sydeuropeiska vinetanolen. Jag kan inte dra någon annan slutsats. Man kan också fråga sig vad som är det rimliga i att det ska finnas särskilda tullar på brasiliansk etanol när det inte finns några tullar på råolja, vilken omvandlas till bensin eller diesel.
EU:s tullmyndighet har nyligen föreslagit att denna tull ska höjas ännu mer. Nu har Sverige visserligen fått ett undantag under ett år, men vad som händer därefter vet vi inte.
För Vänsterpartiet är det viktigt att tullavgifterna på importerad etanol avskaffas. Jag vet att regeringen har sagt så, men det måste vara ett krav. Det blir inte trovärdigt om vi dessutom ska tvinga på utvecklingsländer nya handelsavtal som ensidigt gynnar EU:s politik.
Man kan fråga sig vad Sverige skulle ha varit i dag om motsvarande politik hade drivits från starkare länder vid förra sekelskiftet när Sverige tog itu med det utbredda supandet och införde restriktioner, med starkt stöd av folkrörelsen, med statligt monopol på försäljning som exempel.
När det gäller svensk handelspolitik finns det anledning att känna oro. Exportkreditnämnden är en statlig myndighet som har till uppgift att främja svensk export. De utfärdar exportkrediter till företag som en försäkring mot uteblivna betalningar från köpare. Den löpande verksamheten finansierar EKN genom exportföretagens premier, men det är staten och skattebetalarna som är den slutliga garanten om affären går fel.
Innan EKN beviljar en kredit ska de också göra en miljögranskning. Men det gäller bara för projekt som omfattar minst 100 miljoner. Vi menar från Vänsterpartiet att det är viktigt att också projekt som understiger 100 miljoner ska omfattas av denna miljöprövning - inte att de bör eller ges möjlighet utan att de ska. Det ska vara ett obligatorium. För det behövs tydliga riktlinjer för vilka klimat- och miljömål som ett företag måste uppfylla för att få en ansökan beviljad.
Mot denna bakgrund är det rimligt att regeringen gör en översyn av EKN:s miljöpolicy så att det framgår vad som är en acceptabel klimat- och miljöpåverkan samt att projekt även under 100 miljoner kronor omfattas av detta.
Sverige har skrivit under ILO-konventionen, barnkonventionen och konventionen om mänskliga rättigheter. Dessa konventioner anser Vänsterpartiet att de företag som erhåller exportkrediter från EKN måste följa. Det bör vara ett krav för att staten över huvud taget ska garantera krediter till företag. Sverige skulle på det sättet kunna bli ett föregångsland när det gäller krav på exportföretag som uppbär statliga krediter.
Kravet bör ställas bland annat mot bakgrund av att den svenska staten via EKN gett exportkrediter till Saab för ca 16 miljarder kronor när de har sålt militär utrustning till Pakistan som är en diktatur och ett synnerligen instabilt land där man bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Misslyckade svenska exportaffärer har under alliansregeringen förvandlats till bistånd i och med att regeringen använder biståndsbudgeten till att göra skuldavskrivningar. Det skulle även kunna hända med affären i Pakistan. Förra året uppgick skuldavskrivningarna till 1,5 miljarder. I budgeten för 2008 finns 500 miljoner kronor avsatt. Skulderna som skrivs av som bistånd uppkom genom misslyckade affärer av svenska företag som hade försäkrat sina investeringar hos Exportkreditnämnden. Det är viktigt att veta. Biståndspengar används för skuldavskrivningar av misslyckade handelsavtal.