Fru talman! 70 miljoner barn är en löjligt låg siffra. Det handlar ju om flera hundra miljoner barn. Man kan inte ta enbart de barn som arbetar i industrisektorn utan man måste även ta de barn som arbetar i jordbrukssektorn, i hushållen, ser efter antingen egna syskon eller andras barn samt boskap. De far mycket mer illa än de barn som arbetar i industrin - dessvärre. Det är det som är erfarenheten.
Jag säger inte att vi ska överge barnkonventionen eller något sådant, men jag försöker se världen som den är. Vad hände när en stor amerikansk kedja under tryck från konsumenterna sade att de skulle sluta importera kläder som tillverkades i Bangladesh? Vad hände då? Jo, mellan 15 000 och 20 000 ungdomar blev arbetslösa och hamnade på gatan. Det är inte heller någon bra lösning; det kan vi väl ändå vara överens om. Därför menar jag att om man försöker se världen som den är i dag är det rimligt att göra som ILO framhåller i sin konvention 182 och till att börja med fokusera på de barn som har det allra värst.
Och förlåt att jag citerar Rädda Barnen när de går emot Socialdemokraternas syn. De kanske har varit ute i världen och sett lite mer hur det faktiskt går till i stället för att bara sitta hemma och läsa en konvention. De vill alltså att man fokuserar på barn som säljs och bortförs, barn som hamnar i skuldslaveri och tvångsarbete, barn som tvångsrekryteras till barnsoldater, utnyttjas i prostitution och för pornografiska ändamål. Särskilt gäller det barn i tillverkning och handel med droger.
Jag tycker att det är en rimlig prioritering, men jag har förstått att det är en väldigt svår debatt att föra, att säga att världen inte är så himla enkel som det kan förefalla från svenskt perspektiv när man ser ned över tredje världen - och verkligen ser
ned
.