Herr talman! Självfallet, Margot Wallström, gör
HSU 2000 ett mycket gediget arbete. Det ifrågasätter
jag inte. Jag ifrågasätter de snäva direktiv som Soci-
aldemokraterna har givit denna utredning. Den bor-
gerliga regeringen hade betydligt vidare direktiv för
att föra en förutsättningslös diskussion om sjukvår-
dens framtid. Det är detta jag ifrågasätter. Jag kland-
rar inte utredningen, men jag ifrågasätter att Margot
Wallström som socialminister inte själv gör något,
utan ständigt hänvisar till en utredning.
Det är ju så, som Chatrine Pålsson sade, att vård-
köerna växer runt om i Sverige. Situationen börjar
nästan te sig lika illa som i slutet av 1980-talet, när vi
nästan dagligen kunde läsa rubriker på löpsedlarna
om att patienter dör i köer i väntan på hjärtoperation.
Det är ju så att sjuka och äldre patienter är svaga
och har alltför fullt upp med sina egna sjukdomar för
att kunna föra sin talan inom vården. Det är därför de
hörs så litet trots den sjukvårdskris som råder. Men
alla som har anknytning till sjukvården vet hur det är.
Ett av problemen är att man nu gör besparingar när-
mast patienten, alltså på patienternas och personalens
bekostnad, medan politiker och administration sitter
kvar i orubbat bo. Det finns en hel del resurser inom
sjukvården som inte kommer patienterna till godo.
Därför efterlyser jag ett nytänkande inom vården. Hur
kan man organisera sjukvården utifrån patientens
behov, och hur kan man på bästa sätt samordna sjuk-
vård, rehabilitering, sjukpenning och förtidspension?
Jag vill upprepa mina frågor: Vad i handling vill
socialministern göra för att förbättra patientens situa-
tion? Hur skall hälso- och sjukvårdslagen kunna upp-
fyllas?