Herr talman! Den socialdemokratiska regeringen
minskar ju pengarna till sjukvården. Därför är det
kanske litet svårt att prata om att man vill ge mera
resurser för att kapa köerna. Detta är svårt, men jag är
väldigt glad över att det är på gång. Jag är också glad
över att just den viktiga frågan fått utgöra den första
interpellationsdebatten under det här riksmötet. Den-
na fråga är avgörande för hela vårt välfärdssamhälle i
framtiden.
Om inte vi olika politiska företrädare tillsammans
ser till att mera resurser kommer till vården är jag
rädd att sjukvården och den tryggheten havererar. Jag
vill inte måla upp en mörk bild, men jag anser mig ha
så pass på fötterna att jag kan säga att det är ytterligt
bekymmersamt runt om i landet. Jag vet att den per-
sonal som kämpar varenda dag känner sig negligerad.
Många bland personalen vet att nu är smärtgränsen
nådd, men vi tar ingen hänsyn till det.
Jag vill också beröra frågan om arbetslösheten,
som Margot Wallström tog upp. Den frågan är jätte-
viktig. Den är en avgörande faktor för vårt samhälle.
Men hur kan den socialdemokratiska regeringen ac-
ceptera att 30 000 välutbildade människor går ut i
arbetslöshet? Jag förstår inte hur det fungerar. Om
man tycker att det här är viktigt och vet att vårdinsat-
serna behövs och om man värnar dem, hur kan man
då öppet se vad som sker. Vi har redan, som jag sade i
mitt första inlägg, permitterat väldigt många männi-
skor. Många av dem har inget annat arbete att gå till.
Jag hoppas verkligen att den här interpellations-
debatten mynnar ut i något, så att det inte bara blir ett
samtal mellan oss. Vi kristdemokrater - jag tror att
det också gäller mina kolleger här - vill verkligen
vara med, så att det blir en konstruktiv lösning. Denna
fråga är för allvarlig för att bara användas för kon-
frontation. Tillsammans måste vi försöka göra något
här, med respekt för varandras utgångspunkter!