Herr talman! Jag vill börja med att tacka Chatrine
Pålsson, som har väckt denna viktiga fråga mitt i vår
motionsperiod.
Socialministern skriver i interpellationssvaret att
debatten om hur alla medborgare skall garanteras
sjukvård är angelägen att föra. Men debatten har ju
förts länge, både i och utanför riksdagen. Räcker det
att debattera? Krävs det inte handling?
Socialministern tar vidare upp behovet av att ta till
vara den dåligt utnyttjade resurs som personalen i
sjukvården utgör och behovet av att satsa mer på
kompetens och utvecklingsmöjlighet för personalen.
Jag förstår faktiskt inte vad socialministern menar och
önskar få en förklaring till detta.
Jag tycker inte att man i dagens läge skall under-
skatta den personal som sliter hårt i vården. Persona-
len arbetar till låga löner. Många är på väg att bli
utbrända. Hänvisade, som de är, till en arbetsgivare
kan de snarast betecknas som en form av gisslan.
Nu har Margot Wallström, glädjande nog, i Fi-
nanstidningen uttryckt behovet av fler privata vårdgi-
vare. Då undrar jag hur socialministern avser att sti-
mulera detta. Hur skall spelreglerna i sjukvården
ändras för att möjliggöra alternativ i praktiken?
Jag kan också notera att socialministern än en
gång hänvisar till HSU 2000, den parlamentariska
utredningen om sjukvården - en utredning som har
pågått i flera år och vars snäva direktiv inte erbjuder
ett nytänkande i vården. Jag förstår faktiskt inte hur
socialministern menar att en konstruktiv diskussion
skall föras om sjukvårdens resurser, när utredningen
redan från början är strypt.
Som ett exempel på hur nedskärningarna i vården
kan te sig vill jag nämna vad som händer i Stock-
holms län. Vårdköerna växer för varje dag som går. I
dag står mer än 9 000 människor i kö i väntan på
operation eller medicinsk behandling som har utlovats
att utföras inom tre månader - detta innan effekterna
av nedläggningar av två akutsjukhus har slagit igenom
och innan nedskärningarna inom sjukvården, motsva-
rande 3 miljarder kronor, har påbörjats. Det är ytterli-
gare 6 000 vårdanställda som får sluta.
Jag vill upprepa min frågor: Räcker det att debat-
tera sjukvård? Krävs det inte handling nu? Hur skall
HSU 2000 kunna lösa krisen i sjukvården, när snäva
direktiv redan från början omöjliggör ett nytänkande?
Det är ju faktiskt ett nytänkande som Margot
Wallström efterlyser i interpellationssvaret. Men då
måste ju HSU-direktiven ändras.