Herr talman! Jag tackar socialminister Ingela
Thalén för svaret. Jag finner svaret vara intressant i
vissa delar. Jag skönjer en ödmjukhet inför problem-
ställningen, något som jag uppskattar och anser vara
nödvändigt.
Den komplexa värld som vi själva skapar tvingar
oss ju till ständiga reträtter, omvärderingar, förbud,
saneringar m.m. och ställer krav på en annan typ av
kunskap än den som vi tidigare har tillgodogjort oss.
Det som i svaret benämns som "upplevda pro-
blem" är i allra högsta grad reellt. Jag har fått många
brev om elkänslighet, ofta kombinerad med känslighet
för metaller, vilket jag utgår ifrån att Lennart Fridén
också har fått. I de flesta brev berättar människor att
läkare och tandläkare hela tiden försöker påtvinga
dem en psykologisk förklaringsmodell, eftersom dessa
läkare ens vägrar tänka tanken att det finns något som
heter elöverkänslighet.
Socialstyrelsen har också stöttat den inställningen
mer än någon annan inställning trots att, som social-
ministern säger, ingenting har kunnat bevisas.
Ett brev har särskilt upprört mig. Det är ett brev
från en ensamstående mor med en son på sju år. Poj-
ken har konstaterats elöverkänslig av en professor och
en läkare efter noggranna tester och undersökningar.
Pojken har inte klarat klassrumsmiljön utan varit
tvungen att skydda sig mot de 21 lågt sittande lysrö-
ren i klassrummet. Skolläkaren försöker emellertid
tvinga mamman till psykologer, för läkaren underkän-
ner expertutlåtandena utan att vara expert själv och
hänvisar dessutom till Socialstyrelsen som säger att
det inte finns något som heter elöverkänslighet.
Dessutom tillåter Socialstyrelsen att människor
som är elöverkänsliga utsätts för terapi. De skall lära
sig att tåla. Vi som följt frågan om allergier, t.ex.
läkare och mödrar, vet att allergier byggs på - inte
minskar - av att människor utsätts för påverkan av
något som de reagerar mot, såvida orsaken inte helt
kan elimineras.
Psykiatrifonden går i en folder ut med informatio-
nen att psykisk sjukdom är en folksjukdom. Är det
vad vi har att vänta oss? Är det vad pojken och hans
mamma har att vänta sig? Jag tror varken socialminis-
tern eller jag accepterar den typen av inställning.
Jag håller med socialministern om att vi inte en-
dast kan inrikta oss på elsanering. Det betyder stora
inskränkningar för de elkänsliga eftersom vi inte sane-
rar överallt. Det är helt rätt. Jag vill understryka det
som anges i svaret, nämligen vikten av att ta reda på
andra orsaker, t.ex. tungmetallers inverkan. Det finns
kvicksilver i amalgam, och det finns också E-ämnen i
våra livsmedel. Man kan nästan inte köpa något som
är behandlat utan att det finns ett E-ämne där. Det
finns också andra miljöfaktorer. Vi måste alla se till
den totala miljöbelastningen. Jag anser att socialmi-
nistern har betonat detta i svaret.
Jag tycker också att det är bra att socialministern
kräver en öppen attityd. Ingen av oss får ha förutfatta-
de meningar eller låsta positioner - inte ens Socialsty-
relsen. Vi politiker kan naturligtvis inte agera domare
i forskartvister - det förstår jag också - men vi ger
inte oss själva rätt att avstå från att använda försiktig-
hetsprincipen och värna människor från giftiga ämnen
och dåliga miljöer. Vi politiker kan de facto inte vänta
på vetenskapliga bevis och låta människor komma i
kläm mellan vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi är
valda för att lyssna på människor. Förhoppningsvis
ställer läkare sina diagnoser utifrån att ha lyssnat på
sina patienter. Det är bara patienten som vet hur han
eller hon mår.
Jag uppskattar dessutom att socialministern och
regeringen betonar att elkänsliga skall bemötas med
respekt av inte bara hälso- och sjukvården utan också
socialtjänsten, försäkringskassan och andra samhälls-
organ. Jag noterar också betoningen på kontinuitet
och ett omsorgsfullt omhändertagande då orsakssam-
banden ofta är oklara.
Det stämmer inte med vad som sägs i de brev jag
får. Det framkommer i brev och i samtal med männi-
skor att de förvägras sjukpenning därför att de inte har
en erkänd och vetenskapligt bevisad diagnos. De
förvägras sjukskrivning därför att de vägrar att betrak-
ta sig som psykiskt sjuka. Vissa län är hårdare än
andra. Människor behandlas inte lika. Jag vill därför
att socialministern svarar mig på följande frågor.
Är det patienten som skall betala för att den me-
dicinska vetenskapen inte vet? Vad är kriteriet för att
få sjukpenning? Är det att man är sjuk och inte orkar
arbeta, eller är det att man erkänner sig ha rätt sjuk-
dom, t.ex. att man är psykiskt sjuk?
Jag ställer dessa frågor därför att det är för många
som skriver - jag får flera hundra brev - om just
dessa saker. Det kan inte bara bero på inbillning eller
på att någon är paranoid och anser sig förföljd. Det
måste finnas något som systematiskt genomsyrar våra
institutioner.
Jag reagerar starkt därför att vi här i riksdagen och
även regeringen har tagit initiativ till och beslutat om
ett sjukförsäkringssystem där sådant inte får hända.