Herr talman! Det finns mycket att säga i denna
fråga. Görel Thurdin tog upp en sak som också jag
hade tänkt att tala om i detta inlägg: De psykosociala
faktorer som man ofta åberopar är ofta inte en av
orsakerna utan en följd av den situation man har ham-
nat i. Man hamnar utanför när man inte kan vara till-
sammans med andra.
Jag tycker att man har tittat i fel ända. Påtvingad
psykoterapi och annat gör att man snarare förstärker
dessa människors sjukdomsbild än hjälper dem.
Vi accepterar allihop att våra yuppienallar - våra
mobiltelefoner - inte är tillåtna på sjukhus därför att
de påverkar. Vi får inte ha dem påslagna när vi flyger,
för de påverkar. Vi vet att de processer som försiggår
i människokroppen till karaktären är biologiska men
fysiokemiska. Kan något påverka andra fysiska och
kemiska processer är det en självklarhet att det också
kan påverka oss.
Därför är jag litet fundersam över en och annan
del i de rapporter som jag har tagit del av. Jag tycker
dess värre inte att man hittar den öppenhet som stats-
rådet mycket riktigt påpekar att vi tre som nu diskute-
rar frågan har hos alla forskare.
Det faktum att inte alla forskare tycker lika inne-
bär ju inte att vi inte vet. Flera av dessa forskare vet
utifrån sina utgångspunkter annars skulle de inte våga
framföra sina forskningsresultat.
Jag tror också att det sista som statsrådet sade an-
gående Socialstyrelsens roll - det framgick också av
svaret - kommer att verka oroande för många. Det har
uppstått en stor misstro gentemot Socialstyrelsen efter
den här rapporten. Den måste repareras på något sätt.
Jag tror inte att vi gör det på detta sätt.
Det är nog riktigt att finansieringen sker från så
vetenskapliga utgångspunkter som man kan vänta sig,
men det är ofta inte bara en fråga om pengar. Dess
värre är de så i den akademiska världen, det vet jag
själv, att man kan försvåra, förhindra och förändra för
sina kolleger utan att man tar bort ett öre. Pengarna
kan betalas ut för sent, man kan få förändrade arbets-
förhållanden och mycket annat. Det är sådant som
faktiskt har förekommit på ett, som jag tycker, litet
barnsligt sätt i det här sammanhanget.
Jag hoppas verkligen att ett klart besked från stats-
rådet på något sätt skall undanröja de negativa effek-
ter som har uppstått efter Socialstyrelsens rapport.
Om statsrådet skulle få litet tid över - det händer
väl då och då att statsrådet får det också - finns det
mitt i det elände som detta utgör för de inblandande
en fascinerande läsning som både belyser det medi-
cinska problemet i sig och hur spelet kring frågan har
gått. Om jag då anpassar mig till ministerns politiska
tillhörighet kan jag kanske få rekommendera en bok
från Tidens förlag, Fältslaget om de elöverkänsliga.
Det fanns också ett förhoppningsfullt reportage i
Arbetet Nyheterna en vecka efter vår förra diskussion.
Det handlar om fyra kvinnor som nu får hjälp med
elsanering av bostäder. Den tjänsteman som handläg-
ger dessa ärenden har sett tillräckligt själv och inte
tagit intryck av rapporterna. Det är tur att sådana
människor finns, men nu är han rädd för att hans
överordnade kan slå till bromsarna. Det vore negativt.