Herr talman! Jag får tacka statsrådet för svaret.
Det var omfattande och, som jag upplever det, fullt av
empati. Det var kanske ändå inte riktigt det svar som
jag hade velat ha, och det finns därför anledning att
något replikera på det.
Normalt brukar interpellationsdebatter inte avsätta
några spår i form av reaktioner från allmänheten eller
ens de närmast berörda, men efter vår debatt i februari
gick min telefon varm under flera dagar, och den lilla
lampan på telefonsvararen blinkade ofta och indike-
rade att jag sökts av forskare, drabbade och anhöriga
till sådana. Brev och dokument, inklusive kopior av
protokollet från vårt meningsutbyte med kommentarer
i kanten, strömmade in.
Alla menade att de svar som jag fått inte var helt
korrekta. Den största irritationen gällde den vid den
tidpunkten aktuella rapporten från Socialstyrelsen. Jag
kan avstå från att här upprepa de värdeomdömen om
den som då kom till uttryck. Sammanfattningsvis
anser alla att dess kategoriska påståenden på vissa
punkter både försvårar för den fortsatta forskningen
och för de läkare som rent praktiskt börjat arbeta med
frågan sedan de uppfattat vissa samband hos sina
patienter samt försvårar för de kommunala tjänstemän
som påbörjat eller planerat åtgärder med avseende på
bostadssanering. Huvudmännen har nu fått en chans
att med hänvisning till rapporten neka anslag.
Att en grupp i sin förtvivlan t.o.m. har anmält So-
cialstyrelsen till Riksdagens revisorer för granskning
måste jag erkänna att jag har en viss förståelse för när
jag fått ta del av information från olika håll.
Det finns en parallell till det fall i Göteborg röran-
de forskning avseende hälsovådliga luftförhållanden i
skolorna som jag refererade till i frågedebatten i feb-
ruari. Utgår man från givna parametrar blir inte un-
dersökningarna förutsättningslösa, och då missar man
det nya, det okända som man egentligen borde vara
ute efter.
Får man då påpekande om detta bör man visa en
sådan ödmjukhet inför frågor som gäller människors
väl och ve att man släpper eventuell prestige och tittar
även på det som man kanske inte tror på. Oavsett
resultatet förstärker det forskningens och forskarnas
anseende. Men om man negligerar vissa synpunkter
frodas myterna, och debatten kommer att handla om
fel saker. Det gillar ingen av parterna. Litet av det
tycker jag att man har upplevt i nuläget, Allergiåret
1995.
Den forskare som kommit längst på området och
som många ställer sitt hopp till är den som varit mest
lågmäld i den här debatten. Han har vid mina samtal
med honom bara pekat på enkla påvisbara svårigheter
för honom och den tryggade kontinuiteten i hans
arbete. Han har utan värderande omdömen redovisat
hur frågan har handlagts och inbjudit mig att själv
förvissa mig om detta på plats. Jag har också fått ta
del av hans brevväxling med statsrådet.
Sedan interpellationen ställdes har jag också fått
veta att han i förra veckan här i riksdagen av Cancer
Och Allergifonden har tilldelats dess första miljöme-
dicinska pris. Jag har av dess vetenskaplige rådgivare
fått motiveringen till detta, vars senare hälft jag gärna
vill återge:
Forskningen är av världsklass och har karaktär av
spjutspetsforskning. Hans forskning kommer sanno-
likt att få stor betydelse för framtidens elektronikfors-
kare. Olle Johanssons arbete är grundforskning, men
kunskapen kan leda till att teknikutvecklingen så
småningom klarar att förebygga orsakerna till elöver-
känslighet.
Jag tycker att detta är ett betyg som talar för sig
självt.
Från Karlskogaprojektets berörda och från för
detta inkopplade experter på olika områden har jag
fått mycket information och tagit del av korrespon-
dens som tillställts bl.a. Socialstyrelsen och Folkhäl-
soinstitutet. De har även redovisat och hänvisat till de
många rapporter från undersökningar i andra länder
som man bort ta till sig. En öppnare attityd i framta-
gandet av den aktuella rapporten hade även kunnat ge
vägledning för Karlskogaprojektet. Nu finns i stället
skepsis och olust.
Med tanke på att det är uppenbart att de berörda
både följer forskningen nära, av förståeliga skäl, och,
vilket väl också statsrådet och jag får finna glädjande,
håller ett öga på vad vi gör och säger i denna kamma-
re tror jag att de väntar på en tydlig signal, ett klart
uttalande från statsrådet om att forskning som pågår
på detta område inte får försvåras - det framkommer
också av svaret på interpellationen - men även att
rapporten från Socialstyrelsen inte bör tillmätas någon
överordnad eller vägledande roll utan bara skall läg-
gas till övriga rapporter som ett debattinlägg vilket
som helst.