Fru talman! Det känns något egendomligt att
komma in i debatten flera timmar efter utskottsrun-
dan. Adrenalinet har sjunkit något, och den polemiska
förmågan blir kanske inte lika stor som den hade varit
om jag hade kommit in i debatten före uppehållet.
Jag ska ändå börja med att ställa ett par frågor till
Inga Berggren som förde moderaternas talan i den
bostadspolitiska debatten för några timmar sedan.
Min första fråga är: Hur kan ert krav på mark-
nadshyror förenas med ert önskemål om lägre boen-
dekostnader?
Min andra fråga är: Hur stämmer moderaternas
agerande i Stockholm, med ett vinstuttag på 4 miljar-
der kronor från de allmännyttiga bostadsbolagen,
överens med kravet på lägre hyror?
Min tredje fråga är: Hur går det att förena den
markpolitik som bedrivs i moderatledda kommuner,
och som leder till markkostnader för upplåten eller
försåld mark på 3 000-5 000 kr per kvadratmeter,
med en ökad bostadsproduktion och lägre boende-
kostnader i nyproduktionen?
Min fjärde fråga är: Om jag förstod Inga Berggren
rätt tyckte hon att det var väldigt angeläget att få till
stånd en ökad produktion av särskilt hyresrätter. Hur
går agerandet i moderatstyrda kommuner, där man i
princip förbjuder allmännyttan att bygga nytt, ihop
med ert önskemål om en produktion av fler hyresrät-
ter?
Jag skulle kunna fortsätta att ställa frågor utifrån
den moderata politik som bedrivs i moderatledda
kommuner och som jag ser som svårförenliga med de
önskemål som moderaterna framför i debatten. Jag
skulle gärna vilja att Inga Berggren i den kommande
replikrundan ägnade sig åt att försöka besvara några
av de frågor som jag nu har ställt.
Fru talman! Den sociala bostadspolitiken är en
viktig del av välfärdspolitiken, och jag tyckte att
Agne Hansson underströk det på ett betydelsefullt
och förtjänstfullt sätt i debatten. Ibland har jag blivit
något irriterad när vi har diskuterat bostadspolitik för
att man i väldigt generella termer har dömt ut den
sociala bostadspolitik som nu har bedrivits under
årtionden. Vi har genom den sociala bostadspolitiken
i Sverige byggt upp ett bostadsbestånd med hög stan-
dard, både ytmässigt och innehållsmässigt, och med
en standard som i förhållande till de allra flesta andra
länder är relativt jämnt fördelad.
Det går bra att gå ut i Europa och titta i andra län-
der hur det ser ut på bostadsmarknaden. Vi har bo-
stadsförhållanden i Sverige som hävdar sig mycket
väl och som standardmässigt, både när det gäller yta
och innehåll, överstiger bostadsförhållandena i de
allra flesta länder. Det är resultatet av en framgångs-
rik social bostadspolitik i Sverige. Med det har jag
inte sagt att det inte finns problem. Det finns natur-
ligtvis problem. Vi har en omfattande boendesegre-
gation, ett problem som inte enbart bostadspolitiken
kan lösa utan som kräver insatser på en mängd andra
politikområden. Vi har också boendekostnader som i
förhållande till disponibla inkomster är väl höga. Men
att utifrån det döma ut hela den svenska bostadspoli-
tiken tycker jag är lite övermaga.
Att ha tillgång till en god bostad till en rimlig
kostnad och att kunna försörja sig genom arbete eller
på annat sätt är grundbultar i varje människas liv.
Dessa förutsättningar för ett gott liv är också avgö-
rande för om vi i praktiken ska kunna tillgodogöra
oss värdet av en god skola, vård och omsorg.
Det är kommunerna som har det direkta ansvaret
för bostadsförsörjningen. Staten ska svara för att det
finns ändamålsenliga regler på bostadsmarknaden och
ett finansieringssystem som stöder byggandet av
bostäder. Det innebär att vi även i framtiden måste ha
en nationell bostadspolitik som understöder målet om
goda bostäder för alla till rimliga kostnader. Och det
behövs även i framtiden en blandning av olika upp-
låtelseformer över hela landet för att garantera män-
niskors olika behov av bostäder.
Jag ser tre huvudfrågor som det är angeläget att vi
under de närmaste åren ägnar oss åt inom det bo-
stadspolitiska området.
Den första frågan är naturligtvis bostadsförsörj-
ningen. Jag återkommer till den.
Den andra frågan är nya former för en utveckling
av allmännyttan och ett ökat hyresgästinflytande.
Den tredje frågan är att successivt minska boen-
dekostnadernas andel av den disponibla inkomsten.
På kort och medellång sikt är det naturligtvis bo-
stadsförsörjningen som står i centrum. Bostadsbyg-
gandet har legat på en låg nivå under de senaste åren.
Och även om vi nu ser en ganska kraftig ökning av
bostadsbyggandet räknat i procent - i år är ökningen
omkring 45 % - sker det från en utomordentligt låg
nivå, en historiskt låg nivå. Vi behöver öka bostads-
byggandet i Sverige till ca 25 000 lägenheter om året
under ett antal år för att kunna motsvara den efterfrå-
gan på bostäder som växer fram särskilt i tillväxtregi-
onerna.
Regeringen tar bostadsbyggandet på stort allvar.
Vi vet ju samtidigt att det är en komplex frågeställ-
ning. Vi som har arbetat med bostadspolitiska frågor
under många år känner ju väl till att det är en kompli-
cerad fråga att snabbt öka bostadsbyggandet. Det
handlar inte bara om att trycka på en knapp, utan det
är många knappar som vi måste trycka på för att vi
ska kunna öka bostadsbyggandet till de nivåer som vi
önskar.
En sådan fråga som vi ganska tidigt uppmärk-
sammade var den bristande plan- och markberedska-
pen. Vi gav då länsstyrelserna i tillväxtregionerna i
uppdrag att kartlägga mark- och planberedskapen
inom respektive län. Det var naturligtvis en varieran-
de situation, men vi kunde konstatera av det underla-
get att det i vissa tillväxtregioner fanns en klart bris-
tande plan- och markberedskap.
Jag brukar säga att detta kanske inte är så märk-
ligt. Under den ekonomiska kris som vi genomled
under 90-talet var det många kommuner som drog sig
tillbaka lite grann och som inte har sett att efter krisen
kommer något annat. Framförhållningen har varit
dålig. Beredskapen för den tillväxtperiod som vi nu är
inne i i svensk ekonomi har inte alla gånger varit så
väl utvecklad från många kommuners sida.
I Stockholms län är problemen särskilt stora. Re-
geringen har därför som bekant givit landshövding
Ulf Adelsohn i uppdrag att ta upp direkta överlägg-
ningar med kommunerna i Stockholms län för att
diskutera möjliga åtgärder för att skapa förutsättning-
ar för ett ökat bostadsbyggande i Stockholmsområdet.
Jag är medveten om att det inte enbart handlar om
att ta fram planer för bostadsbebyggelse i Stock-
holmsregionen. Stockholmsregionens situation och
svårigheter ur plansynpunkt har lika stort samband
med infrastrukturen här. Frågorna om en bostadsin-
farkt, som någon har kallat det, som börjar växa fram
i Stockholmsregionen tror jag måste kopplas ihop
med ett samlat grepp på infrastruktursatsningarna om
vi ska kunna få fram ett bostadsbyggande i nödvändig
omfattning.
Fru talman! Jag underströk inledningsvis att
kommunerna har det direkta ansvaret för att det byggs
bostäder. Detta förutsätter en aktiv kommunal mark-
och planpolitik. Bostadsbyggandet måste ju sampla-
neras med utvecklingen av övrig samhällsservice som
skolor, kommunikationer och barnomsorg. Men det
krävs också att kommunerna använder sig av de andra
bostadspolitiska instrument som står till förfogande.
De allmännyttiga bostadsbolagen är ett sådant bo-
stadspolitiskt instrument. Ett annat sådant är att noga
titta över sina markkostnader och sin avgiftssättning
för att på det viset hålla tillbaka nyproduktionskost-
naderna.
Staten har genom åren med subventioner och and-
ra regler underlättat för kommunerna att ta sitt bo-
stadspolitiska ansvar. Som resultat av den politiken
har vi i dag kommunala bostadsföretag i det helt
övervägande antalet kommuner i landet. Det är ingen
slump att staten har underlättat och subventionerat
framväxten av ett stort allmännyttigt bostadsbestånd.
Det var en medveten bostadssocial och bostadspoli-
tisk strategi som hade en bred uppslutning bland de
politiska partierna.
Denna bostadspolitiska strategi sade följande: Vi
ska inte i Sverige välja den väg som man har valt i
många andra länder, nämligen att bygga rena social-
bostäder för de grupper som har sociala problem. Vi
ska i Sverige bygga upp ett bostadshyresrättsbestånd
som är attraktivt för breda grupper i samhället så att
det inte omedelbart står stämplat i pannan på någon
att om du kommer från det kommunala bostadsbe-
ståndet så har du sociala problem eller tillhör en fa-
milj som är socialt utsatt.
Detta är den ideologiska bakgrunden till uppbyg-
gandet av det stora allmännyttiga bostadsbeståndet.
Jag och regeringen är utomordentligt angelägna om
att behålla den profilen även framöver. Vi vill inte slå
in på den väg som många andra länder har slagit in
på, nämligen att bygga renodlade socialbostäder.
Det är i detta perspektiv man ska se dels den
sanktionslagstiftning som infördes i våras mot utför-
säljningar och oskäliga vinstuttag för de kommunala
bostadsbolagen, dels den utredning som vi har tillsatt
för att utveckla och förnya allmännyttan.
Utredningen lämnar sitt betänkande den
30 december, och ska sedan följas av en parlamenta-
risk beredning som fram till den 1 november nästa år
ska lägga fram konkreta förslag på en reformerad och
utvecklad allmännytta. Detta ska därefter följas av en
proposition som ska föreläggas riksdagen våren 2001.
Detta är det tidstempo som vi arbetar med om en
förnyad och utvecklad allmännytta.
I grunden ligger att vi även i framtiden ska ha ett
alternativ med icke vinstdrivande bostadsföretag som
utmärks av att vara ansvarsfulla, långsiktiga och spe-
kulationsfria fastighetsägare.
Jag kan till stora delar instämma i Agne Hanssons
anförande. Det var ett klokt anförande med väldigt
bra sociala bostadspolitiska utgångspunkter. Det var
också ett försvar för de allmännyttiga bostadsföreta-
gen, och det gladde mig särskilt. Agne Hansson ställ-
de ett par frågor till mig, och jag ska försöka besvara
dem.
Först gällde det bruksvärdessystemet. Det är be-
kant för Agne Hansson att regeringen har tillsatt en
utredning som ska kartlägga bruksvärdessystemet och
dess tillämpning. Den kartläggningen är klar i mars
månad, och efter det får vi bedöma vilket reformbe-
hov som finns när det gäller hyressättningssystemet i
Sverige.
När jag har tittat på de här frågorna kan jag kon-
statera att de stora problemen hänför sig till Stock-
holmsområdet. Det är där vi har debatten. På många
andra håll i landet fungerar bruksvärdessystemet på
det sätt som var avsett en gång i tiden, nämligen att
på ett nyanserat sätt spegla hyresgästernas värdering-
ar av boendet. Nu får vi se vad kartläggningen leder
fram till. Om den visar att det finns behov av att göra
förändringar av bruksvärdessystemet är naturligtvis
regeringen beredd att göra det.
Jag vill dock understryka att regeringen naturligt-
vis inte vill släppa bruksvärdesprinciper som hyres-
förhandlingssystem och övergå till rena marknadshy-
ressättningar.
Den andra frågan som Agne Hansson ställde gäll-
de neutraliteten i beskattningen. Detta är en oerhört
central fråga framöver för att hävda hyresrättens roll
på bostadsmarknaden. Här har Fastighetsskatteutred-
ningen ett klart uppdrag att lägga fram ett förslag som
åstadkommer neutralitet i beskattningen. De steg som
regeringen tillsammans med Vänsterpartiet och Mil-
jöpartiet nu har tagit i några omgångar med en sänk-
ning av fastighetsskatten för hyreshus indikerar na-
turligtvis också den uppfattning som regeringen har
haft - det finns en skevhet i beskattningen i dag. Vi
har alltså att se fram emot ett förslag från Fastighets-
skatteutredningen här på vårkanten om att åstadkom-
ma neutralitet i beskattningshänseende.
Reformarbetet när det gäller allmännyttan är alltså
i full gång. Vi ska utveckla och förnya allmännyttan,
och vi ska bibehålla ett stort icke vinstdrivande bo-
stadsbestånd. Kommunerna ska även framöver kunna
använda sig och ha användning av allmännyttiga
bostadsbolag som ett viktigt bostadspolitiskt instru-
ment.
Jag vill lägga till en sak som gäller allmännyttan
och som kanske visar att jag inte helt hade tappat
perspektivet, den polemiska förmågan och upprörd-
heten under de här timmarna. Det gäller de påhopp
som görs på allmännyttan utifrån att det finns ett stort
antal tomma lägenheter i landet. Varje gång jag hör
påståenden om att detta är ett uttryck för allmännyt-
tans misslyckande så blir jag upprörd.
För vad handlar det om? Jo, det handlar om att
kommuner i Bergslagen, i Norrland och på andra håll
i landet stod inför en situation att när bruket skulle
expandera och nyanställa kom direktörerna till kom-
munen och sade: Ni måste bygga bostäder för de
nyanställda! Ingen annan gjorde ju det. Då gjorde
kommunen det - för att få arbetstillfällen till orten
och för att klara av brukets och industrins expansion.
Kommunen såg till att försörja industrin med arbets-
kraft. Sedan packade bruket ihop. Industrin stängde
dörren och drog någon annanstans eller lade ned
tillverkningen. Då stod kommunerna där med tomma
lägenheter.
Detta är inte ett uttryck för allmännyttans miss-
lyckande! Det är ett uttryck för den väldiga struktur-
omvandling vi har haft och har i Sverige. Och i dag är
det ett uttryck för en allt starkare framväxt av en
regional obalans.
Vi ska inte föra en regionalpolitisk debatt i dag
även om det finns mycket att säga om det. Regional-
politiken har naturligtvis väldigt stora uppgifter och
ett stort ansvar under kommande år för att få fram en
mer balanserad utveckling i Sverige. Men kom inte
påstå att det faktum att vi har tomma lägenheter i
allmännyttan i olika delar av landet är ett uttryck för
allmännyttans fiasko och misslyckande! Då brister
insikten.
Fru talman! Det krävs en mängd åtgärder för att vi
ska kunna få till stånd ett ökat bostadsbyggande och
för att inte bostadsbristen i sig ska vara hämmande
för tillväxten i Sverige.
En viktig uppgift är att fokusera på produktions-
kostnaderna. Byggkostnaderna skiljer sig väldigt
mycket i landet alltifrån 8 000-9 000 kr per kvadrat-
meter i Svedala till regelmässigt 18 000-20 000 kr i
Stockholmsområdet. Även om det finns skillnader i
förutsättningarna för byggandet - det är naturligtvis
billigare att bygga där markpriser och markförhållan-
den är fördelaktiga - kan inte det förklara hela skill-
naden i produktionskostnaderna.
Byggkostnadsdelegationen har också i sina studier
funnit att det är fullt möjligt att åstadkomma lägre
produktionskostnader med bibehållen kvalitet. Ge-
nom effektiva byggprocesser och produktionsmetoder
och genom ett ansvar där byggare, beställare och
kommun fokuserar på produktionskostnaderna går det
att åstadkomma lägre produktionskostnader och där-
med också lägre boendekostnader.
Det är alltså sammantaget en mängd åtgärder som
behövs nu för att få till stånd ett ökat bostadsbyggan-
de och en press på boendekostnaderna. En framsynt
mark- och planberedskap, fokusering på kommuner-
nas mark- och avgiftskostnader, neutralitet i beskatt-
ningen, en översyn av kreditgivnings- och kreditga-
rantisystemet för att se om det i dag är tillräckligt
utformat för att underlätta ett bostadsbyggande, fo-
kusering på produktionskostnaderna och en fortlö-
pande rationalisering av drift- och förvaltningskost-
naderna är några av de åtgärder som behövs för att vi
ska kunna få en ökad bostadsproduktion.
Fru talman! Det går en skarp ideologisk gräns
mellan moderaters och socialdemokraters bostadspo-
litik. Även om Moderaterna väver in sina bostadspo-
litiska mål i vackra ord om valfrihet och ökat ansvar
för de boende, kan det inte dölja vad de egentligen
syftar till med sin politik. De vill avskaffa den sociala
bostadspolitiken och ersätta den med en renodlad
marknadsliberal politik. Det sägs rakt ut i reservatio-
nen att kommunerna och samhället ska träda tillbaka
och marknaden ta över.
På Moderaternas bostadsmarknad ersätts målet
om en god bostad till rimliga kostnader med ett sys-
tem som innebär att de som har goda inkomster också
kan få bra bostäder medan de som har sämre in-
komster inte har förutsättningar för det.
I Moderaternas politik handlar det om avskaffade
bostadssubventioner, utförsäljning av kommunal
mark, övergång till marknadshyressättning och om att
kommunerna ska träda tillbaka på bostadsmarknaden
och att de kommunala bostadsföretagen ska avveck-
las.
Den politiken skulle leda fram till extrema skill-
nader i boendet och svårigheter för breda samhälls-
grupper och socialt utsatta hushåll att efterfråga en
bra bostad. Det betyder högre boendekostnader och
kraftigt ökad boendesegregation.
När jag läser de övriga borgerliga partiernas re-
servationer finner jag visserligen att det i flera fall
finns likheter med Moderaternas förslag, men - och
det är glädjande, inte minst för de boende - det finns
också stora skillnader mellan partierna. Dessa skill-
nader är så stora att det rimligen inte finns några
förutsättningar för Moderaterna att i praktiken få
igenom sin boendefientliga politik.
Det är regeringens bestämda avsikt att utveckla
och fördjupa den sociala bostadspolitiken. Därför
behöver bostadsförsörjningsansvaret tydliggöras,
nyproduktionen understödjas och boendekostnaderna
som andel av disponibel inkomst minska. Ett viktigt
inslag i en sådan politik är att se till att vi även i
framtiden kommer att ha ett tydligt ansvar för bo-
stadsförsörjningen och ett stort och starkt inslag av
bostadsföretag som drivs utan enskilt vinstintresse
och som är öppna för alla grupper av medborgare.