Fru talman! Jag håller gärna med Owe Hellberg.
Jag brukar faktiskt själv uttrycka det så när jag är ute
och pratar att det handlar om skola, vård, omsorg och
bostad.
Det är kanske inte helt jämförbara begrepp. Jag
tror ju att bostaden - hur man bor - har en avgörande
betydelse för barns och ungdomars framtida livsmöj-
ligheter. Det har koppling både till skolan och till
arbetet. Bostaden är ju på något vis en nyckelfråga i
välfärdspolitiken.
Jag har någon gång tillåtit mig att vara kritisk till
hur kommunerna tar sitt bostadsförsörjningsansvar.
Det har skett en abdikation från många kommuners
sida under 90-talet på bostadsområdet.
Jag hoppas att 90-talet ur det avseendet är en
överspelad period och att vi nu runt om i landet får se
kommunalpolitiker med olika färg ta ett ansvar även
för bostadsfrågan, jämsides med skola, vård och om-
sorg.
Det är klart att samhället har ett ansvar. Vi har ju
traditionellt haft en arbetsfördelning där samhället,
staten, har svarat för finansieringssystemen och ett
regelverk som har gjort det möjligt för kommunerna
att ta ett bostadsförsörjningsansvar. Det har varit den
traditionella uppdelning vi har haft i Sverige.
Här finns det några frågor vi måste ägna upp-
märksamhet åt. Jag pekade på några i mitt anförande.
Neutralitet i beskattning är en mycket strategisk och
viktig fråga för oss för att hävda hyresrättens möjlig-
heter. När det gäller kreditgivningen kan man fråga
sig om vi i dag har ett fungerande system för kredit-
garantier som underlättar nyproduktion. Jag är inte
alldeles övertygad om det. Behåller vi en ekonomisk
utveckling i Sverige med låga räntor och låg inflation
för det också med sig att boendekostnaderna som
andel av disponibel inkomst successivt kommer att
minska. Det finns naturligtvis också andra uppgifter
för staten.