Fru talman! Jag delar Lars-Erik Lövdéns uppfatt-
ning att det känns något märkligt att en debatt tar
paus ett par timmar. Det känns fortfarande något
avslaget.
Jag skulle bara vilja förhålla mig lite till de se-
naste replikskiftena när det gäller den moderata bo-
stadspolitiken. När det gäller utförsäljning av kom-
munala bostadsbolag behöver man inte åka till Fin-
land för att se vad som händer. Det räcker att man
åker till Nacka, där man kan se uppskruvade hyror.
Nu klarar man inte att lösa detta för de svaga grup-
perna, utan nu pratar man om att bygga sociala bostä-
der i Nacka.
Bruksvärdesprincipsdebatten är i mångt och
mycket en Stockholmsdebatt. Runtom i landet har
lägesfaktorn, som oftast är den som kritiseras i
bruksvärdessystemet, börjat slå igenom allt kraftiga-
re, utan att man har förändrat bruksvärdets princip.
Jag kan konstatera att i Malmö slår lägesfaktorn ige-
nom med ca 20 %, och den har nu blivit ett problem
som innebär att vissa grupper faktiskt inte kan efter-
fråga bostäder i centrala Malmö.
I övrigt, fru talman, tänker jag i huvudsak kon-
centrera mig på två av våra reservationer i betänkan-
det och bostadspolitiken sedd ur en bostadssocial
synvinkel.
I motionerna Bo411 och So489 yrkar vi att den
boendesociala beredningen ska ges tilläggsdirektiv
som innebär att överväganden ska göras om indivi-
dens rätt till boende och hur den kan tryggas. Skälet
till motionerna är uppenbara om man vågar se vad
som har hänt de senaste åren på bostadsmarknaden.
När staten under 90-talet och slutet av 80-talet till
stora delar drog sig ur sitt bostadspolitiska ansvar
med bl.a. avskaffandet av bostadsförsörjningslagen
och avskaffandet av bostadsanvisningslagen samtidigt
som det ekonomiska stödet kraftigt sjönk för byggan-
det uppstod ett tomrum som drabbade byggandet och
många av de boende mycket hårt.
Och effekterna har inte låtit vänta på sig. Antalet
verkställda vräkningar ökade från strax över 4 000 till
omkring 8 000 på ett par år, en ökning på 80 %. En
huvuddel av dessa, 90 % av vräkningarna, har gjorts
på grund av hyresskulder och endast 10 % på grund
av annat, exempelvis s.k. störande inslag i boende-
miljön.
En mycket stor majoritet av dem som är vräkta
har inte ett år efter vräkningen lyckats skaffa sig en
bostad med eget kontrakt. 10 % av de vräkta i Stock-
holms läns landsting har spårlöst försvunnit enligt en
undersökning som har gjorts. Sannolikheten att dessa
nu går att finna bland uteliggarna är ganska stor.
Under denna period har hemlösheten också ökat
kraftigt och uppgår enligt ESO till närmare 10 000
personer, varav ca 1 000 kan räknas till uteliggarnas
skara. Kostnaderna för kommunerna stiger fortfaran-
de mycket kraftigt, och i min egen hemkommun,
Malmö, har kostnaderna för hemlösheten på ett år
fördubblats, från ca 8 ½ miljoner till ca 17 miljoner
kronor.
Runtom i landet växer det nu fram en flora av mer
eller mindre kostsamma alternativa lösningar, en
sekundär bostadsmarknad där utgångspunkten egen
bostad med eget kontrakt sällan är den självklara
lösningen.
I stället handlar det om fler härbärgen och hotell-
boende. Detta är faktiskt något som vi kunde avskaffa
när den gamla och omoderna sociala bostadspolitiken
var verklighet. Både härbärgen och hotellboende är
kanske det mest destruktiva vi kan utsätta våra med-
borgare för.
Vid sidan av dessa varianter växer det fram en flo-
ra av s.k. sociala eller kommunala kontrakt, där den
boende har en mycket svag ställning på bostadsmark-
naden. Kraven som följer denna boendeform är oftast
mycket hårda och integritetskränkande för den en-
skilde. Ofta är det fråga om krav som under inga
omständigheter ställs på oss som bor på den övriga
reguljära bostadsmarknaden. Det är inget ovanligt
med urinprovstagning. Det är inte heller ovanligt med
oanmälda besökare och besökare med egen nyckel.
Besittningsskyddet är borttaget i denna boende-
form. Skälen för avhysning är större än för oss som
bor på den vanliga bostadsmarknaden. Ofta uppfattar
de som bor med s.k. sociala och kommunala kontrakt
sig själva som hemlösa. Ibland är det naturligtvis
nödvändigt att ge stöd och tillsyn för att underlätta för
vissa grupper att komma in i ett reguljärt boende.
Men den omsorgen får inte leda till rättslöshet för de
boende.
Vänsterpartiet har i sin motion Bo411 visat på en
rad olika åtgärder som borde vidtas för att stärka
boendekonsumenternas rätt i boendet. Vi får möjlig-
het att debattera den frågan i kammaren vid ett senare
tillfälle. Till detta betänkande finns bara ett av våra
yrkanden upptaget. Det gäller vår önskan om ett till-
kännagivande. Det är så blygsamt att jag utgick från
att en majoritet av utskottet skulle ställa sig bakom
förslaget och med en skammens rodnad på kinden
medge att man hade glömt bort att föreslå samma sak
själv. Vi föreslår ett tillkännagivande om att den
boendesociala beredningen som ett tilläggsdirektiv
skulle föreslå lagändringar, om möjligt, i socialtjäns-
ten för att trygga individens rätt till bostad.
Fru talman! Jag trodde att detta var en självklarhet
för samtliga partier i kammaren. Det är uppenbarligen
en spridd missuppfattning att socialtjänsten garanterar
någon rätten till en bostad. Det är också en överdrift
att påstå att socialtjänsten garanterar ekonomiskt
bistånd till hyran. Många gånger är det just social-
tjänstens ovilja att lösa hyresskulder som leder fram
till vräkningarna. Det kan inte vara rimligt att det i ett
s.k. civiliserat samhälle saknas lagstiftning som ga-
ranterar medborgarna rätten till bostad. I enlighet med
det jag nu har sagt yrkar jag bifall till reservation 9
under mom. 5 i betänkandet.
Fru talman! Vid ett flertal tidigare debatter i
kammaren har jag talat om den klasstyrda, och i vissa
fall etniska, segregationen i boendet. Vi i Vänsterpar-
tiet har i år valt att väcka en motion som tar sin ut-
gångspunkt i den delen av segregationen som sällan
debatteras, nämligen den självvalda segregationen där
plånboken skapar utrymmet. Denna motion kommer
att behandlas i ett senare betänkande, och jag åter-
kommer då till den.
Fru talman! Jag kan inte låta bli att kommentera
Kristdemokraternas, Folkpartiets och Centerns reser-
vation i detta betänkande. Där framgår följande i
reservationen: "Många bostadsområden, speciellt i
storstädernas förorter, är segregerade. Detta har till
stor del sin grund i det s.k. miljonprogrammet från
slutet av 1960-talet och början av 1970-talet." Jag vet
inte om jag och dessa partier lever i samma verklig-
het, men nog trodde jag att det var en självklarhet att
det inte är husets utseende eller byggår som är skälet
till segregation i boendet. Orsakerna till segregatio-
nen står att finna i de klassklyftor som finns i Sverige.
Möjligheten att efterfråga ett boende styrs många
gånger av den ekonomi som den som efterfrågar en
bostad har.
Jag kan förstå att Kristdemokraterna och Folkpar-
tiet väljer en enkel problembeskrivning och en be-
skrivning av segregationen som ett enkelriktat pro-
blem. Om man hade orkat lyfta blicken och sett att
segregationen inte kan uppstå på bara ett ställe, utan
att det också krävs en andra sida, en sida där det mot-
satta förhållandet råder, hade det varit svårt för Folk-
partiet, Kristdemokraterna och i viss mån för Center-
partiet att fortsätta att förorda en bostadspolitik där
plånbokens storlek ska få mer inflytande över var
man kan bosätta sig. Det hade inte heller, som i dag,
varit rimligt att förorda fortsatt och ökad utförsäljning
av allmännyttan. Det hade inte heller varit rimligt att
föreslå köavgifter till bostadsförmedlingen, förorda
ytterligare former av olika ägande av bostäder och
tillåta omvandling av hyresrätter till bostadsrätter.
Fru talman! Jag vill uttrycka en from önskan att i
fortsättningen när dessa partier talar och skriver om
segregation inte underlåter att nämna att för att segre-
gation ska uppstå krävs det minst två ifrån varandra
vitt skilda grupper.
Fru talman! Slutligen kommer jag till frågan om
behovet av en bostadsminister. Utan tvivel har ut-
skottet, och även Moderaterna, en poäng när man
uttalar att det inte är riksdagens uppgift att besluta
över hur regeringen organiserar sitt arbete. Kanske
går det att tolka vår motion i ämnet mer som en mar-
kering om behovet av en samordning av bostadspoli-
tiken än som ett försök att styra regeringen.
Utan tvivel verkar det som om statsministern trots
allt behöver en viss vägledning. Förra året svarade
statsministern på en fråga av Owe Hellberg att bo-
stadspolitiken var så viktig att alla ministrar och alla
departement skulle arbeta med frågan. I årets rege-
ringsförklaring säger samma statsminister att bo-
stadspolitiken är så viktig att stora delar av bostads-
politiken nu samlas och läggs under biträdande fi-
nansministern. Vem vet, fru talman, kanske leder våra
motioner fram till en bostadsminister nästa år. Utifrån
denna förhoppning yrkar jag därför nu inte bifall till
vår motion i frågan.