Herr talman! Det har inte varit någon nyhet att den
här typen av generella tidsregler kan föreskrivas i
en förordning. Däremot torde det inte vara möjligt
att regeringen på eget initiativ tar upp och gör en
länderbedömning och en bedömning i enskilda fall
via en förordning.
Nu finns det enligt min uppfattning ett stort behov
av att se över på vilket sätt regeringen kan få ett
större, mer formaliserat inflytande över praxis.
Som jag tidigare har meddelat i kammaren är
avsikten att tillsätta en särskild utredare som så
snabbt som möjligt skall kunna plocka fram ett
förslag till hur detta skall kunna gå till.
Eftersom flera personer tar upp frågan om
tidsreglerna och historien om dem vill jag
kommentera den. Detta är ett s.k.
nollställningsbeslut, dvs. vissa personer som har
kommit hit före en viss tidpunkt skall kunna få
möjlighet att stanna. Det liknar mest de s.k.
nollställningsbeslut som tidigare har fattats
beträffande assyrierna och syrianerna.
De tidsregler som den här regeringen avskaffade
hösten 1991 var mycket mer framåtsyftande. De
utgick från att om barnfamiljer lyckades haka sig
fast här i ett år och icke-barnfamiljer i 18 månader
var det ett särskilt skäl för att man skulle få stanna.
Samma sak gällde treterminsregeln. Om man
lyckades haka sig fast här längre än tre terminer så
var det ett särskilt skäl för att få stanna.
Den typen av regler har jag många gånger sagt att
jag inte är särskilt förtjust i. Jag vidhåller den
uppfattningen. Jag vidhåller dessutom
uppfattningen att det är ett störande moment med
olika former av tidsregler när det gäller
praxissättning. Det blir otydligt vilka regler som
egentligen gäller.
Det finns alltid en gräns där humaniteten måste
kunna ta över den juridiska enhetligheten. Vår
bedömning i regeringen är att vi har kommit till den
punkten för de människor som har varit här länge
och där det inte är deras förskyllan och inte heller
myndigheternas utan beror på att vi har haft
verkställighetsstoppsregler.
En annan anledning till att de tidigare tidsreglerna
avskaffades var att de tenderade till att bli en
huvudregel. Det kan ändå inte vara avsikten med
flyktingpolitiken, utan grundregeln måste vara att
asylpraxis och skyddsbehovet skall vara avgörande.
Glädjande nog har väntetiderna nu gått ner så pass
mycket generellt sett, att det i framtiden torde bli
fråga om ganska korta väntetider för dem som
anländer nu.