Herr talman! Regeringen har i dag beslutat om en
förordning som skall komplettera utlänningslagens
regler. Förordningen innebär att asylsökande barn
och barnfamiljer som har ansökt om asyl före den
1 januari 1993 skall få stanna här av humanitära
skäl om inte särskilda skäl talar emot det. Med barn
avses barn och ungdomar som den 1 januari 1993
var under 18 år.
Dessutom har regeringen fattat beslut i ett enskilt
asylärende på en s.k. ny ansökan som har
överlämnats till regeringen ifrån Invandrarverket.
Beslutet innebär att barnfamiljer som har fått sin
sak slutligt prövad men som ännu inte har lämnat
landet kan komma att få stanna här. Samma
tidsregler gäller som i förordningen.
Dessa båda beslut innebär att omkring 20 000
personer, varav hälften är barn, med stor
sannolikhet kommer att få uppehållstillstånd.
Naturligtvis kommer prövningen att ske
individuellt.
Jag har tidigare i denna kammare aviserat att dessa
regeländringar har planerats sedan en tid tillbaka.
Nu sker preciseringar av hur reglerna har
utformats. Skälet till att regeringen har valt ett
specifikt datum för regleringen och inte en allmän
regel om att väntetiden skall väga ännu tyngre än
tidigare är i första hand att vi vill underlätta
tillämpningen. Ett annat skäl är att själva
asylprövningen även fortsättningsvis skall
koncentreras på bedömningen av skyddsbehovet. I
det här s.k. nollställningsbeslutet skall det inte vara
någon tvekan om vem som omfattas eller inte
omfattas av förordningens huvudregel.
Bakgrunden till besluten är omsorgen om barnen
och deras anknytning till Sverige. Barnen och deras
familjer får uppehållstillstånd på humanitära
grunder. De som är flyktingar och har rätt till asyl
skall självfallet även fortsättningsvis beviljas
uppehållstillstånd på denna grund. Beslutet
innebär t.ex. att regeringen inte prövat eller
ifrågasatt den bedömning som de ansvariga
myndigheterna har gjort vad gäller t.ex. den
generella situationen i Kosovo.
Skälet till att de asylsökande har fått vänta är inte
att myndigheterna har varit underbemannade och
därför inte hunnit fatta beslut. Tvärtom har
regeringen och riksdagen under de senaste åren
anvisat alla de medel till myndigheterna som de har
begärt. Förklaringen till att väntetiderna har blivit
långa i vissa fall är att det periodvis har varit svårt
att få klarhet i situationen i de asylsökandes
hemländer. Därför tillämpade Invandrarverket
bl.a. vad man kallar verkställighetsstopp avseende
f.d. Jugoslavien under slutet av 1991 och delar av
1992. Varken de asylsökande eller de svenska
myndigheterna kan således lastas för att
väntetiderna har blivit långa.
Jag nämnde inledningsvis att en ansökan ändock
kan avslås om särskilda skäl talar emot att den skall
bifallas. Det kan handla om att den asylsökande
inte iakttar grundläggande normer i samhället,
t.ex. begår brott eller verkar för organisationer som
gör sig skyldiga till grova övergrepp. Vidare kan det
avse att den sökande med avsikt har försinkat
handläggningen av ärendet eller att identiteten är
oklar.
Effekterna på budgeten under kommande budgetår
kommer att redovisas i
kompletteringspropositionen. Därvid bör också
beaktas att anhöriginvandringen på grund av
Bosnienbeslutet har blivit väsentligt mindre än
beräknat. För kommunernas del blir det i och med
det här beslutet och det tidigare beslutet om
somalierna fråga om ca 5 000 platser eller högst ett
par tusen hushåll mer än vad som tidigare har
beräknats.
Dagens regeringsbeslut är präglat av humanitära
hänsyn. Det kommer självfallet att ställa krav på att
vi svenskar även i fortsättningen kan visa prov på
stor vilja att hjälpa och stödja de här familjerna
som nu får en möjlighet att permanent stanna i vårt
land.
Vi vet att viljan att ta emot och hjälpa de bosnier
som har kommit hit är stor. Vi vet att många av de
asylsökande som har väntat länge på beslut här i
landet också har mötts av stor förståelse och ett
stort engagemang hos många svenskar. Jag väntar
mig ett fortsatt stort engagemang för dessa grupper
när vi nu alla har ett gemensamt ansvar för dessa
barn och deras familjer.