Fru talman! Jag blir lite konfunderad över statsrå-
det Wärnerssons signalsystem, om jag får säga så.
Hon talar om att detta är angeläget och viktigt, och
hon bejakar försök som sker i Bunkeflo och i
Ängslättsskolan. Samtidigt säger hon att detta redan
är ett prioriterat ämne i skolan, så det är väl ingen
större fara, och att hon återkommer om det behövs.
Säg att det behövs mer av idrott i skolan och signalera
det tydligt när ohälsan kostar samhället 300 miljarder
kronor årligen och när vi ser hur krämpor som tidiga-
re kom högt upp i åldrarna kryper allt lägre ned i
åldrarna på grund av att eleverna rör sig för lite, då
borde det inte behövas mer forskning, mer funderan-
de och mer återkommande. Det är bra med Allmänna
arvsfonden och att det görs försök på olika håll. Men
det är bara droppar i havet. Nu behövs det ett tydligt
besked från regering och riksdag att detta är mycket
angeläget och att man vidtar åtgärder. Jag säger som
Carl Fredrik Graf: Vad är nytt? Vilka ytterligare åt-
gärder är man beredd att vidta från regeringens sida
annat än att socialministern skriver allmänt välvilliga
debattartiklar.
Om man läser tidningarna så översvämmas man
dagligen av larmsignaler på detta område. Jag kan
nämna två exempel från i dag.
Aftonbladet, som väl står skolministern nära,
skriver om en 29-åring som väger 150 kilo men som
inte kan banta: Jag dör inom tio år.
På Expressens insändarsida vädjar en skribent: In-
för mer gymnastik i skolan nu innan det är för sent.
Varenda dag får vi larmsignaler. För två månader
sedan fick skolministern det här brevet från idrottslä-
rare, sjukgymnaster och skolläkare som är angelägna
om barns hälsa och framtid. Har det gett några funde-
ringar hos skolministern utöver det som vi har fått
höra i det formella svaret? Jag skulle välkomna om
skolministern ställer sig upp i talarstolen och säger att
detta är mycket allvarligt och att vi gemensamt ska
vidta åtgärder och se till att det blir mer, gärna en
timme per dag som talarna här har varit inne på, och
att vi inte nöjer oss med att vara sämst i Europa.
När skolministern säger att eleverna ändå får teo-
retiska kunskaper om detta blir det samma signal som
från den präst hemma i Hälsingland, som inte levde
riktigt så sedligt som han borde. Han sade till sina
församlingsbor: Ni ska leva som jag lär och inte som
jag lever. Det håller inte med en sådan politik gente-
mot elever, utan i detta sammanhang måste det
handla om praktiska möjligheter. Om vi vill skapa en
bättre folkhälsa på lång sikt är det avgörande viktigt
att vi får våra barn och ungdomar att vänja sig vid att
röra sig regelbundet. Det räcker i värsta fall med 30
minuters promenad. Men det ska erbjudas praktiska
och inte bara teoretiska kunskaper om detta. Och jag
hoppas att skolministern i sitt avslutande inlägg tyd-
ligt kan tala om huruvida hon i alla fall funderar på
några ytterligare åtgärder, några nya grepp för att
faktiskt ändra på den allvarliga situation som vi har i
våra skolor i dag.