Fru talman! I juni 2010 antog EU:s stats- och regeringschefer sin nya strategi för de kommande tio åren. Det handlar om EU 2020-strategin. I den slår man fast fem mål för arbetet i EU. Ett av dessa mål är att till år 2020 reducera antalet personer under fattigdomsstrecket med 25 procent. Det innebär att minst 20 miljoner européer ska lyftas ur fattigdom under den kommande tioårsperioden. Det är inget litet åtagande. Man kan säga att det är två Sverige som ska lyftas ur fattigdom. Det är klart att det är en stor utmaning och att det handlar om att klyftorna i EU inte får öka, för vi vet att om klyftorna ökar uppstår det ökade problem på många olika sätt.
Ett av de andra målen, och ett som jag skulle säga är absolut nödvändigt för att nå fattigdomsmålet, är att sysselsättningsnivån ska vara minst 75 procent för såväl kvinnor som män år 2020. Det kanske inte låter så mycket, men faktum är att inte ens vi i Sverige når upp till denna nivå i dag. Det låga arbetskraftsdeltagandet för framför allt kvinnor i EU som helhet har länge varit ett av våra stora strukturproblem.
År 2009 var sysselsättningsnivån i EU i genomsnitt 64,6 procent, medan den i USA var 67,6 procent och i Japan 70 procent. I Sverige var sysselsättningsnivån 72,2 procent. Redan före finanskrisen var alltså sysselsättningen lägre i Europa än i såväl USA som Japan. Vi vet också att det med varje ny kris blir färre som är etablerade på arbetsmarknaden. I spåren av den utslagningen ökar ohälsotalen. Vi vet att problemen ökar och så vidare. Detta visar också hur viktigt det är att frågorna om rätten till arbete och fattigdomsbekämpning står högst på agendan.
Regeringen slår sig för bröstet och säger att vi aldrig har haft så många i arbete som nu. Det stämmer om vi tittar på det absoluta antalet arbetande. Problemet är bara att det främst beror på att befolkningen har ökat. Sysselsättningsgraden räknad som andel av totalbefolkningen ligger fortfarande lägre än före 1990-talskrisen.
Om vi tittar bortom genomsnittssiffrorna ser vi en skrämmande bild av orsaken till den låga sysselsättningsgraden i Europa, nämligen att kvinnorna inte har kommit ut på arbetsmarknaden. År 2009 var sysselsättningsgraden för kvinnor i EU 58,6 procent. Mer än var tredje europeisk kvinna i arbetsför ålder står alltså utanför arbetsmarknaden.
Sverige är med en kvinnlig sysselsättningsgrad på 70 procent bäst i unionen. USA och Japan är betydligt bättre på att tillvarata kvinnors arbetsvilja än vad EU-länderna i allmänhet och de sydeuropeiska länderna i synnerhet är. I Italien och Grekland arbetar mindre än varannan kvinna. Det är naturligtvis en orimlig situation.
Om EU ska nå målen om en sysselsättningsgrad på 75 procent och en 25-procentig reducering av fattigdomen krävs det att kvinnor får komma ut på arbetsmarknaden. I dag finns det många hinder, både formella och informella, som försvårar för kvinnor på arbetsmarknaden. I många länder är det fortfarande så att det finns företag som i praktiken drivs av kvinnor, men där mannen står som formell ägare. Många kvinnor tvingas fortfarande att välja mellan barn och karriär eftersom barnomsorgen är obefintlig. Arbetsmarknaden är på sina håll helt enkelt stängd för kvinnor.
Mot bakgrund av detta, fru talman, kändes det lite oroväckande att jag inte vid något tillfälle uppfattade att EU-ministern nämnde just den här problematiken utifrån jämställdhetsperspektivet.
För varje ny ekonomisk kris växer skaran av personer som står långt ifrån arbetsmarknaden. Det gäller naturligtvis såväl kvinnor som män. Ju fler som står utanför arbetsmarknaden, desto svårare blir det att ta sig in. I dag är arbetslösheten i EU 9 ½ procent. I många länder är den mer än dubbelt så hög. Arbetslöshet och fattigdom är intimt förknippade med varandra. Arbetslösheten drabbar hårdast dem som redan har de minsta marginalerna.
Om vi menar allvar med målsättningen i EU 2020 måste vi bekämpa arbetslösheten och öka kvinnors arbetsdeltagande. Annars kommer inte de stolta deklarationer som finns i EU 2020 att bli verklighet. Då kommer det i grund och botten att sluta med tomma ord.