Fru talman! Den europeiska modellen är i fara om vi utplånar principen om personligt ansvar.
De orden kommer från Jacques Delors, fadern till de fyra friheterna som Europeiska unionen vilar på. Det är friheter som har gjort Bayern till en hemmamarknad för många svenska småföretag. Det är friheter som har gjort det möjligt för skelleftebor att besöka Barcelona för en weekendresa över helgen. Det är friheter som har gjort Öresundsregionen till en arbetsmarknad där hela Europas medborgare kan delta. Det är friheter som ger oss möjligheter och för oss framåt, inte bakåt. Det är också friheter som gör oss beroende av varandra. Vi är också beroende av att alla tar sitt ansvar.
När enskilda länder missköter sina ekonomier drabbas vi alla. När länder stänger sina gränsbommar upphör den fria rörligheten. När nationalism predikas från talarstolar runt om i Europa ser vi isolationism, inte framtid.
Friheter är värda att försvara och att bevara. Här måste vi alla ta vårt personliga ansvar. Jag förnekar inte som EU-minister att året 2010 var ett utmanade år för Europeiska unionen. Den ekonomiska och finansiella krisen har fått fortsatta verkningar både i Europa och globalt. Det kan knappt ha undgått någon här inne.
Krisen utsatte EU för extrema påfrestningar i likhet med andra regioner i världen. Under år 2009 jobbade vi hårt i unionen för att reformera det som inte har fungerat och tänka framåt. Vi kommer att stå mycket bättre rustade inför framtiden. Det har gjorts en omfattande översyn av EU:s ekonomiska och politiska styrning och samordning. Regeringen, framför allt finansminister Anders Borg, har varit oerhört aktiv i det arbetet.
Förutsättningarna för EU att nå viktiga gemensamma lösningar har glädjande nog förbättrats under det gångna året. Genomförandet av Lissabonfördraget kommer att vara en milstolpe i europeiska historieböcker i framtiden.
Det nya fördraget är ett viktigt verktyg för att göra EU mer öppet, effektivt och demokratiskt. Det är helt nödvändigt när vi ska ta itu med de utmaningar som Europa står inför i dag.
I och med Lissabonfördraget förstärks EU:s institutioner, och det stärker EU som helhet även om det kommer att ta tid att få alla detaljer på plats och finna de perfekta formerna. Här vill jag betona att ni här i riksdagen och andra nationella parlament har fått mer inflytande i EU-frågor i och med subsidiaritetsmekanismen.
På det ekonomiska området syns redan Lissabonfördragets genomslag i artikel 136 i fördraget som ligger till grund för delar av lagstiftningspaketet om förstärkt ekonomisk styrning.
Men allt handlar inte om ekonomi eller om EU:s institutioner, även om man ibland kan tro det i debatten. Ibland finns det konflikter som rör oss i vår närhet, och den arabiska våren påminner oss om hur miljontals människor kämpar, ibland med livet som insats, för att få den demokrati som vi alla här inne tar för given. Här har EU en självklar och tydlig roll att ta sitt ansvar att stödja dessa länders både politiska och ekonomiska omvandling mot frihet. Vi har också ett ansvar gentemot resten av världen att stå upp för dessa ideal principfast och tydligt.
I och med Lissabonfördraget har vi ökat våra möjligheter att göra det, inte minst genom den nya gemensamma utrikestjänsten under ledning av den höga representanten Cathy Ashton. Men här vill jag betona både som liberal och som EU-minister att det är väldigt viktigt att om man ska vara en glasklar röst för frihet i världen måste man också sopa rent på hemmaplan och leva upp till de frihetsidealen också inom Europeiska unionen. Här har vi ett väldigt viktigt människorättsarbete att göra, att samtliga 27 länder som är medlemmar i Europeiska unionen ska leva upp till de mänskliga fri- och rättigheter som vi en gång gått samman för att försvara.
Förutom de händelser som jag har nämnt är det självfallet en mängd viktiga beslut och initiativ som har tagits inom unionen året 2010. Det viktiga är dock att fokusera på framtiden, och jag ska kort redogöra för sex områden som regeringen tycker är särskilt viktiga i EU-samarbetet. Jag börjar med den ekonomiska krisen, EU 2020 och den inre marknaden.
Vi vet att en förstärkt ekonomisk styrning är central för att lösa den ekonomiska krisen. Som många av er vet förhandlas det för tillfället om ett åtgärdspaket med sex rättsakter mellan Europaparlamentet och rådet. Det är angeläget att dessa förhandlingar med Europaparlamentet går framåt så att vi fort kan få en kompromiss som tillfredsställer både rådet och parlamentet. Omröstningen i parlamentet innebär att vissa förtydliganden läggs till om att arbetsmarknadens parters roll ska respekteras, något som den svenska regeringen står upp för tydligt. Vi har från alliansregeringens sida varit pådrivande för att dessa tillägg ska vara med. Det vill jag att alla här inne ska få tydligt besked om.
En annan viktig pusselbit i detta är att mekanismen för att snabbt kunna agera ska finnas vid en ekonomisk kris. Det tycker vi i regeringen även om Sverige inte är part i den permanenta krishanteringsmekanism för euroområdet som förhoppningsvis snart kan vara på plats. Men vi får inte heller glömma att mekanismen ska vara ett instrument i exceptionella, unika situationer. Tanken är att det inte ska vara ett system för långvariga transfereringar mellan olika medlemsstater. Ansvaret för att hålla ordning och reda på ekonomin ligger först och främst på varje medlemsland självt. Det är helt avgörande att alla 27 länder verkligen med stor seriositet tar detta på största allvar.
Men hur ska vi då hitta tillbaka till sunda, vitala och ansvarsfulla europeiska ekonomier? Ett effektivt genomförande av Europa 2020-strategin är centralt för att vi ska lyckas stärka EU:s globala konkurrenskraft, säkra jobben på hemmaplan och välfärden i framtiden. Men för att strategin ska ge resultat måste den förverkligas i den nationella politiken och också i de nuvarande existerande beslutsprocesserna.
En hörnsten i arbetet för EU 2020 är den inremarknadsakten. Mer än två tredjedelar av Sveriges handel sker i dag på den inre marknaden, en inre marknad som faktiskt rör 500 miljoner individer. Genom att modernisera och effektivisera den inre marknaden hand i hand med ökad öppenhet stimulerar vi jobb och tillväxt.
En annan viktig fråga för den svenska regeringen är förstås förhandlingarna om den nya fleråriga budgetramen. Politik handlar inte bara om att vilja. Politik handlar också om att välja. Vi har därför en oerhört intensiv tid av arbete framför oss. Vi måste modernisera EU:s budget, och vi måste omprioritera den inom ramen för en minskad utgiftsnivå. Därför är det angeläget att få till stånd en gemensam budget som fokuserar på områden som ger ett europeiskt mervärde och som bidrar till ökad tillväxt i linje med målen i Europa 2020-strategin.
Det här innebär ökade utgifter på områden där vi behöver samarbeta ännu mer i Europa. Det handlar om forskning, innovation, inte minst på klimatområdet, som flera talare berörde tidigare, utbildning, gränsöverskridande infrastruktur med mera som exempel. Det handlar också om utrikespolitik, bistånd och samarbete kring migration och brottsbekämpning.
En förutsättning för att vi ska kunna ha den här typen av ökningar är att vi samtidigt kraftigt minskar på stödet till jordbrukspolitiken och fokuserar strukturfondsstödet på de delar av unionen som har de största behoven. De här satsningarna bör ske inom ramen för en utgiftsnivå som ligger väl under 1 procent av EU:s bni. Om en tillräckligt stor modernisering av utgiftssidan inte kan uppnås kommer det att öka betydelsen av de rabatter som Sverige har, och som vi kommer att behöva ha, på inkomstsidan. Syftet med detta är att säkra en rättvis bördefördelning mellan olika medlemsländer.
En annan viktig utmaning som flera ledamöter har nämnt är utrikesfrågorna. Den arabiska våren - en fullkomligt fantastisk frihetsvåg, som jag hoppas att alla här inne stöder - i Mellanöstern och Nordafrika är en historisk möjlighet för demokratin, som så många av oss aldrig trodde att vi skulle få uppleva de närmaste åren. Samtidigt vet jag att revolutioner kan gå snabbt men att bygga upp demokrati tar tid, och därför spelar EU en viktig roll för att stärka demokrati och mänskliga rättigheter.
Utvidgningen är ett sätt att värna och utveckla demokratin. Sverige är en varm vän av och förespråkare för en inkluderande union som växer. Tyvärr är inte alla andra medlemsstater det i dag, och inte heller alla partier i denna kammare, utifrån den debatt jag har hört. Därför är det ännu viktigare att vi oförtrutet fortsätter att arbeta för att nya medlemmar ska kunna integreras. Där är förstås Turkiets medlemskapsförhandlingar oerhört centrala. Som EU-minister beklagar jag att de för tillfället har hamnat i ett dödläge, och det måste brytas. Jag hoppas få se Turkiet som EU-medlem inom de närmaste åren när de lever upp till de självklara mänskliga rättigheter och den demokrati som ska vara grunden för ett EU-medlemskap.
För att kunna föra en aktiv utrikespolitik behöver vi den nya europeiska utrikestjänsten, och att den har bildats är väldigt bra. Därför är det viktigt att värden som demokrati och mänskliga rättigheter blir styrande och löpande i det här arbetet. Jag reser själv till Bryssel på måndag och ska träffa personer i Cathy Ashtons stab för att diskutera hur vi kan få ännu mer fokus på detta fält.
Här är utrikespolitiken också nära kopplad till utmaningar på migrationsområdet. Här ser vi hur vårens dramatiska händelser i södra Medelhavet visar på behovet av en gemensam asyl- och migrationspolitik. Där måste regelverken vara förutsägbara och rättssäkra. Det kan inte vara upp till enskilda medlemsländer att godtyckligt sätta upp gränsbommar. Där måste friheten försvaras och bevaras. Likvärdigt skydd i alla EU:s medlemsstater är ett viktigt mål för det gemensamma asylsystemet. I ett arbete för en harmonisering av asylpolitiken inom EU måste Sverige värna rätten till asyl och motverka en utveckling mot ett Europa med stängda gränser.
Migrationspolitiken är också en nyckel till EU:s framtida utveckling, inte minst för att möta den demografiska utveckling och klara konkurrenskraft som EU kommer att vara i behov av när många söker sig hit. Här är den fria rörligheten en av EU-samarbetets viktigaste framgångar och en rättighet för medborgarna som Sverige klart och tydligt står upp för.
Just nu diskuteras Schengensamarbetet runt om i Europa, och det finns tendenser att stänga till gränser snarare än att öppna upp dem. Många av er vet att Italien och Frankrike publicerade ett brev i slutet av april med krav på en översyn av regelverket. Något konkret förslag finns inte, men Sverige stöder att kommissionen ser över möjligheterna att vi gemensamt inom EU, inte enskilda länder, i extrema situationer kan besluta om att införa kontroll vid en inre gräns. Men en sådan möjlighet måste alltid vägas mot rätten till fri rörlighet som en grundpelare.
Regeringen välkomnar att kommissionen nu granskar Danmark utifrån den debatt som har förekommit den senaste veckan. Jag ska själv när jag reser till Bryssel på måndag träffa min danska kollega och kommissionär Cecilia Malmström för att följa upp vad danskarna har föreslagit. Den fria rörligheten måste stå i centrum.
Klimat- och energipolitiken är en annan utmaning, och här behöver vi globala lösningar, där 99,8 procent av koldioxidutsläppen sker utanför Sveriges gränser. Sverige kan inte göra allt ensamt, men EU kan göra mycket. Där driver vi på att Sverige ska få EU att ha världens mest ambitiösa klimatmål.
EU har en viktig roll att fylla i det internationella arbetet och fortsätta det som uppkom i Cancún.
Slutligen lite kort om EU:s strategi för Östersjöregionen, som sjösattes under det svenska ordförandeskapet. Vi vet är det är ett skrämmande faktum att 20 procent av havsbottnen redan är död. Här måste vi tillsammans motverka algblomning, gifter och övergödning. Där har makroregionala koncept, som Östersjöstrategin, en oerhört central roll.
Vi har haft ett utmanande år bakom oss i EU, men vi har många utmaningar framför oss. De institutionella förändringar som vi beslöt om genom Lissabonfördraget ger förstärkta institutioner och ett tydligare ledarskap. Här kan ekonomiska reformer leda till bättre stabilitet.
Vi kommer att se den arabiska våren. Den kommer förhoppningsvis att övergå i en stabil arabisk sommar, där demokratin får stå i centrum. Det handlar om friheter som är värda att försvara och bevara.
Avslutningsvis: Som EU-minister gläds jag förstås över de nya siffror som SOM-institutet presenterade i en analys av Sieps häromdagen. Andelen svenskar som är för ett medlemskap har ökat till 53 procent. Endast 23 procent är mot det svenska EU-medlemskapet. Vi ser i dag att EU-medlemskapet ses som en självklarhet. Faktum är faktiskt att svenskarna i dag är betydligt mer positiva till Europeiska unionen och svenskt medlemskap än genomsnittseuropén.