Fru talman! Vi diskuterar i dag regeringens skrivelse om verksamheten i Europeiska unionen 2010. Det kan låta som en formalitet. Men det behöver det inte vara, för 2010 har varit ett av de mer dramatiska åren i Europeiska unionens historia.
2010 var året som dominerades av eurokrisen i Europeiska unionen. Det var inledningen på en lång rad år av kris för EU:s gemensamma valuta och för den gemensamma ekonomiska politiken. 2010 var året då man fick rycka ut i räddningsaktion efter räddningsaktion för att europeiska banker inte skulle gå omkull. Det var året då eurons svaghet visade sig med full styrka. Det var året då en rad länder hamnade i akut statsfinansiell kris. Det var året då EU fick rycka ut och rädda först Grekland och sedan Irland, och det var året då vi insåg att detta var de två första länder i en lång rad som kommer att råka ut för den ekonomiska krisen.
Vad beror då krisen på? Dess grundläggande orsak är framför allt en alldeles oansvarig spekulation av stora banker och finansinstitut. Det är bankerna som har orsakat krisen på Irland. Det är bankerna som har orsakat en stor del av de förluster som skattebetalarna nu får betala.
I några fall handlar det också om dåligt skötta statsfinanser. Så är det exempelvis i det grekiska fallet, där skatteintäkterna har varit alltför låga. Men det går inte att undgå att krisen har förstärkts av den gemensamma valutan i sig. I högkonjunktur och i överhettning innebar den gemensamma räntan att länderna inte kunde dämpa överhettningen i ekonomin. Man fick våldsamma prisökningar, och man fick en spekulationsbubbla som nu har brustit. Fallhöjden ned i krisen blev ännu högre.
I dag skulle länder som Grekland och Portugal akut behöva en lägre räntenivå och en helt annan växelkurs än Tyskland. Det är inte möjligt. Euron förstärkte krisen på vägen in i den, och euron gör det svårare att ta sig ur den djupa ekonomiska krisen.
Vi kan i dag konstatera att det var tur att vi avstod från EU:s valutaunion i folkomröstningen 2003. Det skulle vara intressant att höra alla de som då var på ja-sidan kommentera om de fortfarande tycker att det är rimligt att vi ger upp vår egen valuta och vår möjlighet att ha en penningpolitik som avpassas till nationella förhållanden.
Det faktum att vi valde att stå fria från EU:s valutaunion har inte bara räddat stora delar av vår makroekonomiska utveckling utan också hundratals företag och tiotusentals arbetstillfällen i Sverige. Jag är stolt att som vänsterpartist ha bidragit till att vi står fria från denna misslyckade valutaunion.
Vad är då EU:s svar på eurokrisen? EU:s svar är ett angrepp på välfärdsstaterna runt om i EU. Man kräver nedskärningar och lönesänkningar, och man angriper löntagarnas rättigheter. Vi kan se hur EU via sina olika instrument pekar ut att pensionerna ska sänkas, att lönebildningen ska ändras, att statliga företag ska privatiseras och att a-kassan ska sänkas runt om i Europa. Så ser svaret på eurokrisen ut.
Det är en kris som i grunden har orsakats av en oansvarig finansspekulation och en felkonstruerad valutaunion. Dess pris får nu Europas löntagare, Europas pensionärer och Europas fattiga betala.
Det andra svaret som den europeiska unionen ger är att man ska centralisera makten över den ekonomiska politiken. Den kris som har förstärkts så kraftfullt just av en centraliserad penningpolitik ska lösas genom en centraliserad finanspolitik. Vi tror att det är en politik dömd att misslyckas.
För vanligt folk, för vanliga greker, portugiser, spanjorer och irländare, innebär euroexperimentet i dag dramatiskt stigande arbetslöshet, stor otrygghet och växande fattigdom. EU:s valutaunion fungerar helt enkelt inte.
Vi kan också se att de akuta räddningspaket som den europeiska unionen har tvingats till, och som man nu förhandlar fram med Portugal, ganska snart har visat sig vara helt otillräckliga. Grekland är inne i en ny akut kris. Irland kommer sannolikt också att behöva förhandla om villkoren för sitt räddningspaket. Skulle krisen sprida sig till större euroekonomier som Spanien och Italien vet vi inte om den gemensamma valutan överlever och vad konsekvenserna blir för den ekonomiska utvecklingen i hela den europeiska unionen.
Som svar på detta krävs en helt annan politik. Det krävs att det som var krisens orsak åtgärdas, annars riskerar vi att fastna i krisen. Vi måste lära oss att när oansvarig spekulation förstör samhällsekonomier och skapar massarbetslöshet måste spekulationen åtgärdas.
Former av spekulation som inte tillför något värde och inte innebär några investeringar men som är en fara för samhällsekonomin bör helt enkelt förbjudas. En transaktionsskatt bör införas för att dämpa våldsamma rörelser inom finanssektorn. Man måste skilja den verkliga bankverksamheten med in- och utlåning till privatpersoner och företag från den spekulation vars syfte enbart är att tjäna pengar på pengar. Det är samhällets uppgift att garantera en sund bankverksamhet och spararnas insättningar men inte att garantera oansvarig spekulation som i dag sker. EU måste skärpa sina regler på en rad olika fält här.
Vidare menar jag att det är helt fel att låta skattebetalarna stå för notan för den kris som bankerna har ställt till med. I dag får de irländska skattebetalarna offra det de har av välfärdsstat för att lösa ut de banker som har skapat krisen genom oansvarig spekulation. EU:s så kallade lånepaket bidrar faktiskt till den här utvecklingen.
Vi kan inte se något annat alternativ än att bankerna måste bära kostnaderna för sina egna misstag. Bankerna måste betala notan när de har ställt till med krisen. Vi är inte beredda att vältra över bördan av eurokrisen på löntagarna och på dem som minst har råd att betala den när det är finansspekulanterna som till stor del har ställt till med krisen.
Vi inser också att det kommer att bli helt nödvändigt med skuldavskrivningar, exempelvis i Grekland och möjligen också i fler länder. Det är en illusion att tro att ett land som är på väg att rusa upp i en skuldsättning på 160-170 procent av bnp och befinner sig i en recession ska kunna vända den skutan. Grekland behöver skuldnedskrivningar. Då är det viktigt att det inte blir skattebetalarna som står för notan utan de som har spekulerat, lånat ut pengarna och tagit en risk. Det är bland annat tyska och franska storbanker. De måste vara med och betala. Vi är inte beredda att skicka notan vidare till Europas löntagare.
Vi måste se sanningen i vitögat. Euron är en felkonstruktion. Att tro att det går att ha samma växelkurs och samma räntenivå i länder som har fullständigt olika utveckling vad avser produktivitetsutveckling och real kostnadsutveckling är ett allvarligt felgrepp. Det skulle möjligen ha gått om man hade haft jättelika transfereringssystem mellan länderna, men det finns inte inom EU, och det lär knappast uppkomma inom EU. Om den grekiska ekonomin ska kunna återhämta sig, och det gäller flera av länderna, krävs det att de lämnar den gemensamma valutan euron.
Vänsterpartiet vill att man öppnar en möjlighet för de här länderna att under ordnade former träda ut ur EU:s valutaunion.
Vi menar att man måste fördela bördorna i krisen så att det är de som kan bära dem som får bära dem. Det får inte bli så, som i dag när man förhandlar fram det portugisiska paket, att man lägger dem på dem som har det sämst i samhället. Vi menar att man samtidigt måste investera för fler arbetstillfällen, moderna kommunikationer och för en omställning i ekologisk riktning för att också ha en väg till framtiden i de här länderna.
Fru talman! I krisens skugga angrips löntagarnas rättigheter runt om i Europa. I flera av de här krispaketen går man direkt in i lönebildning och direkt in i kollektivavtalen och dikterar försämrade villkor för löntagarna. Vi kan se ett mönster från Lavaldomen, till Vikingdomen, till Rüffertfallet och till det som sker nu där EU aktivt bidrar till och tvingar fram en social dumpning då nationella kollektivavtal och villkor för löntagarna inte respekteras.
Det här leder till att människor som åker eller tvingas åka till andra länder för att söka arbete och utkomst diskrimineras systematiskt på arbetsmarknaden med sämre villkor och sämre löner. Det kan vi som ett socialistiskt parti aldrig acceptera. För oss är alla, polack eller svensk, lett eller dansk, lika mycket värda när de arbetar.
Det innebär också att nationella regler på sikt riskerar att urholkas när man ställer löntagare från olika länder mot varandra. Därför anser vi att det ska vara en huvuduppgift för svensk EU-politik att gå emot denna EU:s politik, som leder till social dumpning, och kräva att svenska kollektivavtal respekteras från dag ett på svensk arbetsmarknad. Det innebär också att förordning 883/04, som i dag gör det helt legalt att dra sociala avgifter från lönen för till exempel en polsk arbetare som arbetar i Sverige, måste förhandlas om. I Sverige ska svenska kollektivavtal gälla från dag ett. Här kan vi se att regeringen pratar om att respektera arbetsrätten men inte gör någonting när den angrips av Europeiska unionen.
Vi kräver att EU:s fördrag ändras så att man skriver in ett socialt protokoll som garanterar skyddet för arbetstagarnas villkor. Vänsterpartiet kommer inte att rösta för någon fördragsändring om till exempel ESM utan att ett sådant socialt protokoll samtidigt finns på plats. Vi kommer att rösta mot den föreslagna fördragsändringen.
Fru talman! Jag vill avsluta mitt anförande med att yrka bifall till reservationerna 21 och 33 från Vänsterpartiet.
I detta anförande instämde Kent Persson (V).